Vem drömde om mig?

Det snurrade. Promillehalten hade nått en rekordnivå i mitt blod. Jag som knappt känt doften av alkohol tidigare hade dragit i mig en 75:a. Bara sådär. Jag snubblade, skrattade, ramlade och stod på knä i sanden. De trodde att jag behövde kräkas, men jag var bara på väg mot korvståndet.

Det var ett infall. Vi var tre personer som satte oss i en gammal Audi 80 och styrde mot Halmstad på midsommarafton. Jag var 17 år. Minnet är grumligt, men allting började och slutade i bilen. Vi hade varken tält eller sovsäckar med oss, utan somnade utslagna och spritstinkande i var sitt säte.

Att kompisen, med uppspärrade ögon förvånat utbrast ”Ska inte du supa” när jag var 17 år är inget konstigt och får anses naturligt och del i att bli vuxen. Men när jag får samma reaktion vid 30 tittar jag förvånat tillbaka och frågar ”Har du problem med det?”.

Allvarligt; hur resonerar de?

Är jag lätt onormal efter mina ungdomsår i frikyrkan, och som inte riktigt greppat den fina svenska midsommartraditionen med fylla som börjar med alltför många snapsar till sillen under eftermiddagens första timmar? Är det en outtalad regel att alla är fulla så fort det är fest?

Jag har ingenting emot att umgås med fulla människor (eller vara det själv för den delen) så länge de inte kräks på mig. Att vingla, sluddra och släppa lite på hämningarna hör till, men varför dessa övertalningsförsök? Förstår de inte att de framstår som osäkra och patetiska? Drick ni; jag ska varken döma eller flinande dra upp allt pinsamt som hände när ni dagen efter har huvudvärk och bakfylleångest. Jag har varit där också. Och kommer hamna där igen.

Då tycker jag den gamla folktron att flickor ska plocka sju sorters blommar, klättra över ett gäng gärdesgårdar för att sedan drömma om sin tillkommande låter som en trevligare midsommartradition.

Vem drömde om mig?

Publicerat av Christian Åhs Grevsjö

Christian är livsstilstriathlet otränad och pappa. Bor i Jönköping med två döttrar som han överöser med kärlek. Bloggen är vardagsglimtar från 1999; nu med fokus på diabetes typ 1.

Delta i diskussionen

4 kommentarer

  1. Det känns igen. ”Vännerna” som med en föraktfullt krökt överläpp säger ”har du ett sånt kontrollbehov att du inte kan släppa loss” när jag lugnt säger nej tack. Jag är inte absolutist, jag tycker om vin och bubbel (även om jag inte förstår att uppskatta öl) men tycker inte om att bli onykter. Jag har konsumerat alkoholhaltiga drycker sedan sena tonåren men har inte lyckats få vare sig minnesluckor eller baksmälla. Idag finns ytterligare en faktor, jag vill absolut inte någonsin vara onykter inför mina döttrar.

    Däremot blommor under huvudkudden uppmuntrar jag alla till, såväl pojkar som flickor.

  2. Na (så skriver min hustru när hon uttrycker medkänsla); denna var åter en av de texter som vi-fans-of-christian gillar att läsa.

    Good boy!

  3. Cosmopolit: Det handlar antagligen mer om deras behov av att alla är fulla tillsammans med dem. Enda accepterade anledningen till nykterheten är chaufförsuppdraget.

    Torbjorn: Så låter min systerdotter.

Lämna en kommentar

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.