Sveket

Det sved i huden där tårarna runnit för bara några minuter sedan. Jag drog med handen över ansiktet och försökte lugna andningen. Känslorna virvlade inom mig och jag försökte med all kraft förmå mig att fånga ilskan. Bygga upp en avsky, ett hat för att hantera det. Men jag skönk ihop. Snorig, snyftande och matt.


Jag vet inte hur länge jag satt där. Stirrande in i min mönsterlösa tapet som ändå visade upp psykedeliska mönster likt en LSD-tripp för mina rödstinna ögon. Det fanns ingen logik i mina tankar. Hur kunde jag sitta där och inte känna avsky? Inte känna hur hatet vällde upp inom mig som maginnehållet vid en dålig fylla?

Att jag ska vara förlåtande. Eller var det en stor rädsla?

Reste mig tillslut. Trött och trorr i munnen. Fräste fram ett omkväde som antagligen skulle skicka mig raka vägen till helvetet, men effekten uteblev. Lade mig på sängen. Kröp ihop i fosterställning på överkastet.

Hon hade knullat någon annan och jag låg där och försökte springa ikapp minnesbilder.

Publicerat av Christian Åhs Grevsjö

Christian är livsstilstriathlet otränad och pappa. Bor i Jönköping med två döttrar som han överöser med kärlek. Bloggen är vardagsglimtar från 1999; nu med fokus på diabetes typ 1.

Delta i diskussionen

10 kommentarer

  1. Nu heter min blogg Dagsstatus vilket jag är beredd att diskutera efter att jag berättar att ovanstående är daterat ganska många år tillbaka.

    Kan du inte skaffa den dig en gravatar Deep? Mest för att du har så coola avatarer överallt annars.

  2. Usch. Jag kommer ihåg 1987 när hon berättade att hon gjort detsamma. Jag gick ner åtskilliga kilo under de närmaste månaderna. Matstrejkade. Sedan åkte jag till Spanien och knullade ifatt.

    Idag undrar jag varför vi inte omedelbart separerade, istället för att plåga varandra i flera månader.

  3. C: Ja, jag gjorde det. Efter att ha våndats lite.

    Torbjorn: Det är lätt att vara efterklok. Vi hängde kvar i varandra i nästan ett år, och ägnade ytterligare ett åt att knyta upp alla band och våga släppa taget.

    Jocke: Merci.

  4. Det märkliga är att smärtan aldrig går över. Det går att hämnas, att göra slut, att förälska sig i någon annan. Men smärtan finns kvar och blir en del av ens person.

    Nu har jag en kvinna som i åratal försökt övertyga mig om att jag inte behöver vara rädd för att hon ska göra mig illa. Naturligtvis tror jag henne, i nästan hela mitt medvetande. Utom i den där skadade delen som en gång gick sönder, sensommaren 1987.

    Klart det går att leva med. Jag tror inte ens jag gör det särskilt mycket sämre nu än före 1987.

  5. Jag kan fortfarande förnimma känslan. Den onda, hemska känslan. Men jag kan också förnimma allt underbart som hon gav.

    En god vän sa till mig en gång att ingenting varar för evigt. Det är säkert sant och jag hoppas att jag är bra på att lyckas bevara goda minnen och läka såren så ärren blir små. Jag vill inte bli gammal, bitter och själslös.

  6. Ditt sätt att skriva visar att du inte blivit själlös, tvärtom. Att be om små ärr är dock att be om förhårdnad. Förhårdnad som lätt kan bli hårdhet, tjockhudat och i värsta fall bittert. Ärr som ömmar och som man tillåter en känna kan hjälpa oss att komma vidare, lite klokare men fortfarande öppna för den kärlek som livet bjuder. Hurvida man vågar smaka igen är en annan fråga, då får man ta fram sin Kirkegaerd (…att inte våga tappa fotfästet är att förlora sg själv).

Lämna en kommentar

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.