Semester

Det är bara att inse att mina tre veckor av ledighet kommer att regna bort. Jag går omkring i mjukisbyxor och längtar efter sol, bad, träning och öl.

Dagarna släpar sig fram. Jag borde antagligen ta tillfället i akt och köra två träningspass varje dag, men jag har gått in i någon slags dvala. Det började när min nya arbetsgivare körde en doldakameran-grej. Tredje dagen på jobbet, strax efter lunch, berättade personalchefen att jag skulle få sparken. När var oklart, men att det skulle ske var det inga tvivel om.

Men det fanns inga kameror.

Omorganisation. Tjänster skulle över till USA. Att jag inte ens hade börjat innan beslutet togs var ingenting som de tyckte var konstigt. De ville inte medge att de hade gjort en felaktig rekrytering. Tjänsten fanns när jag skrev på och fanns fortfarande. Ett tag till. Förhandlingar följde medan jag gick runt och mådde jävligt illa. Slutade sova. Motivation och mental hälsa djupdök. Det blev tillslut en kamp att övertala mig själv att gå till jobbet. Och där hålla masken för arbetskamraterna på uppmaning av företaget.

Gjorde min sista arbetsdag i fredags. Nu har jag tre veckor innan jag säger hej till nygamla kollegor. Min närmaste chef slutar också, och nästa nivå har fått en ”hittpå”-tjänst då USA ska få mer att säga till om. Med ett nytt perspektiv tror jag att hela Marketing-avdelningen finns i USA inom kort. Andra tror att den utveckling och tillverkning som finns i Sverige helt kommer att försvinna på sikt. Men det är rena spekulationer.

Jag är inte långsint. Släppte allt när jag gick ut från grindarna i fredags. ”No hard feelings” frågade personalchefen. Jag skrattade och önskade att jag kunde fortsätta vara förbannat och känna att handen längtade efter att få ge honom en käftsmäll. Men jag är inte sån. Min ilska var borta. Med även min respekt för företaget och förtroendet för SIF.

Beställde blanketter för utträde i dag. Det finns ingen anledning att vara med i en fackförening som uppmanar sina medlemmar att förhandla själva. Och det på regionalnivå.

Det finns mycket att berätta. Men nu ska jag ha semester. I regnet med mjukisbyxor.

Publicerat av Christian Åhs Grevsjö

Christian är livsstilstriathlet otränad och pappa. Bor i Jönköping med två döttrar som han överöser med kärlek. Bloggen är vardagsglimtar från 1999; nu med fokus på diabetes typ 1.

Delta i diskussionen

10 kommentarer

  1. Sanslös story. Vilken jävla cynisk personalpolitik! Jag lider med dig, min virtuelle vän.

    Har du något på G? Annars kan du alltid frilansa för MacWorld. Ger inte mycket i plånboken men desto mer i själen. 🙂

  2. Min gamla arbetsgivare och jag tycks inte kunna slita oss från varandra. Vi ska inleda något igen. Och det har alla förutsättningar att bli riktigt spännande. Jag är inte den första som blir anställd till en tjänst som organiseras till USA. Bilden av spekulationsanställningar eller medvetet fylla upp luckor fram till USA är redo att ta över är inte svår att få.

    Jag ska till Stockholm i veckan, så vi skulle kunna skrämma varandra öga mot öga.

  3. Skulle man kanske kunna träffa dig runt Sveavägen i Stockholm den elfte augusti? Eller har din ”semester” då tagit slut?

  4. Skönt att du har någon form av backup.

    Det vore riktigt jäkla trevligt att träffas. Men när kommer du? Jag lämnar storstaden i morgon och återkommer inte förrän i början på augusti.

  5. Jag borde antagligen flytta till Stockholm. Det är där min fans finns.

    Torbjörn: Den elfte är jag i Jönköping, men veckan efter (17-19) är jag åter igen upp. Då för att springa Midnattsloppet på lördagkvällen. Kan du slita dig från Berget så finns det alla möjligheter att träffa mig.

    Leijon: Åker upp i morgon (onsdag) så vi missar varandra om du inte lämnar staden efter lunch. Men jag är innanför tullarna igen 17-19 augusti och 28-30 september. Ett fredagsbesök på redaktionen med den utlovade tårtan?

Lämna en kommentar

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.