Rött – både i glaset och i ansiktet

Svänga förbi Systemet strax innan stängning, plocka upp ett par flaskor vin och några öl för att sedan bänka sig i soffan och pimpla. Det har en lätt tragisk klang över sig, men det var min fredagkväll. Att jag var trött, sliten, vinsugen och somnade i soffan förstärker tragiken ytterligare.

Innan jag somnade i soffan åt jag på Dal Baffo och såg en film, vilket kanske är förmildrande omständigheter. Jag hämtar mat på Dal Baffo ibland, men sätter mig ytterst sällan i deras restaurang. När jag och kompisen nu gjorde det i fredags påmindes jag om varför; deras service är rakt igenom usel. Liksom förra gången fick vi menyn, men ingen ville komma och ta upp vår beställning. Den här gången kom det dock en ursäkt, när jag snällt påpekade att vi tröttnat på pizzasalladen och önskade beställa. Förra gången var det mest ett fnys till svar. Det förvånar också att de inte frågar om maten var god, om vi önskar mer att dricka. Nej, Dal Baffos servitörer gömmer sig i baren – som var tom – med en uppenbar olust inför sitt arbete.

Note to self: ”Inte äta på Dal Baffo igen.”

 

Det är skönt att somna i soffan. Det skulle antagligen komma med på en lista över mina favoritaktiviteter om jag skulle skriva en sådan. Även det kanske lite tragiskt. Efter en halv natt på soffan (och den andra i sängen) åkte jag till Örserum i lördags förmiddag med två kompisar.

Strålande sol och ett myller av triathleter. Allt från småglin som simmade brilljant till garvade åldermän som visade kroppen var skåpet ska stå. Vi var där och hejade fram Micke och kollade in Colting. Medan jag skaffade mig ett allt rödare ansikte i solen fick vi se en mängd olika sätt att ta av sig en våtdräkt och hur svårt det kan vara att få i fötterna i cykelskorna när de redan är fast i pedalerna.

Note to self: ”Stå på startlinjen nästa år.”

Publicerat av Christian Åhs Grevsjö

Christian är livsstilstriathlet otränad och pappa. Bor i Jönköping med två döttrar som han överöser med kärlek. Bloggen är vardagsglimtar från 1999; nu med fokus på diabetes typ 1.

Delta i diskussionen

2 kommentarer

  1. Jag brukar också känna av en viss tragik över mig själv när jag sitter ensam i soffan och dricker vin en fredagskväll (eller i detta fall en torsdag eftersom jag har semester). Som om det vore värre att ta 2-3 glas vin ensam än en redig bläcka med några kompisar en lördagskväll. Näe, det finns en viss njutning i ensamdrickande. Verkligen.

  2. Gränsen mellan njutning och tragik kan ibland vara hårfin. Det tragiska i ensamdrickandet en fredagkväll ligger ofast ensamheten och inte i drickandet, vilket bara är tragiskt om det är så varje fredag år in och år ut. Drickandet blir tragiskt om det är för att döva känslorna av ensamheten.

    Att njuta av ett gott vin i ensamhet låter sunt. Du kanske till och med nöjt av ensamheten, just då.

    ***

    Angående alkohol såg jag en glimt av en dokumentär där en kvinnlig forskare sa att det var bättre för hjärnan med en rejäl bläcka på helgen än att dricka samma mängd alkohol utspritt över veckan.

Lämna en kommentar

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.