Jag flyter omkring och allt är blått omkring mig. Fiskarna är vackra och revet fritt från miljöförstöringar och fullt av liv. Jag svävar. Tyngdlös. En fridfull känsla i kroppen. Jag ler. Plötsligt sjunker jag. Det blir kallare, mörkare och ekande ensamt. Försöker komma upp men fortsätter hjälplöst neråt. Och jag är naken.
Slår upp ögonen. En ilande känsla längs ryggraden. Av obehag. Det är mörkt. Jag drar täcket omkring mig och förbannar att jag inte somnar. Tittar upp i taket. Obehagskänslan sitter kvar. Undra om klockan är efter tre. Vänder mig om. Andas ut. Tungt. Och blundar igen.
De kommer mot mig. De är svarta och vita. Elakt flinande. Som hajarna i Hitta Nemo, men varken tecknade eller korkade. Men flinar gör de. Paniken ruskar mig och jag skriker men det kommer bara bubblor. Tittar mig omkring, men det är bara svart och jag inser att jag inte kan andas.
Slår upp ögonen. Sträcker ut handen, men sängen är tom. Det finns ingen kropp att smyga intill. Att lägga armen om, höra mumla något medan värmen förs över till mig när jag slappnar av. Naken. Inget doftade hår som tar mig upp till den ljusa ytan är jag sluter ögonen.
Vaknar med ett ryck med mobiltelefonen ett ett hårt, nästan krampande, tag i handen. Minns inte att den har ringt. Alarmet är okristligt tidigt. Rullar upp rullgardinen och bländas av verkligheten. Känslan av att inte bottna är kvar.
Men det är ljust.