Nyckeln till det inre

– Du pratar aldrig om din pappa. Vi låg nakna. Hon på mage och jag på sidan, vänd mot henne. Mitt hand smekte över hennes rumpa. Hennes hud reagerade vid beröringen. Gåshud. Jag log. Precis där rumpan mötte ryggen fanns två små gropar i hennes hud. En på varje sida av ryggraden. Mina fingrar stannade alltid upp, precis där, när jag smekte henne över ryggen.

– Nej, jag vet.

Mitt svar var dröjande. Både hon och jag visste att det var en av nycklarna till mitt inre. Min pappa. Jag fortsatte att smeka hennes rygg. Njöt av reaktionen under mina fingrar. Böjde huvudet, drog in hennes doft och pussade axeln innan jag landade på ryggen. Tittade på fläckarna i takväven. Slöt ögonen och försökte sortera ut minnesbilderna som flög förbi.

– Nej, jag vet upprepade jag.

Jag förstod att hon hade samlat mod. Jag pratade inte om honom. Hon var lika klok som hon var vacker och förstod att det var minerad mark. Att hon måste vara minröjaren. Dyrken till låset.

Jag vände bort huvudet för att dölja mina glansiga ögon. Minnesbilderna tycktes så korta. Få och grumliga.

– Nej, jag vet. Förlåt.

En klump i halsen. Jag kände mig som 13 igen. I behov av kravlös närhet. Hon kröp intill. Smekte mig över bröstet. Över min kind. Över läpparna. Med pekfingret. Hon pussade mig bakom örat. Precis under hårfästet. Jag slappande av. Minnesbilderna blev förvrängda. Min andning tyngre.

Jag hade somnat.

Publicerat av Christian Åhs Grevsjö

Christian är livsstilstriathlet otränad och pappa. Bor i Jönköping med två döttrar som han överöser med kärlek. Bloggen är vardagsglimtar från 1999; nu med fokus på diabetes typ 1.

Delta i diskussionen

7 kommentarer

  1. ”Vad är saknaden efter en frånvarande pappa”, frågade jag min styvdotter, som också läste din text. ”Jag vet inte”, svarade hon, ”jag har aldrig haft någon.”

Lämna en kommentar

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.