Att vara ensamstående förälder innebär att ta ansvar inom alla områden. I en tvåsamhet blir uppgifterna snabbt uppdelade och rutinerna sätter sig. Det finns någon som avlastar, är ett stöd i vardagsbesluten och lyfter upp dig när du inte riktigt orkar.
Nu står jag där ensam. Både jag och barnen försöker hitta hem i det nya. Under två år var vi ensamma tre dagar i veckan och då hade vi speciella mamma är inte hemma-rutiner. Nu försöker vi sakta hitta hem i vad som är våra familje-rutiner när barnen är hemma hos mig.
Tidigare, när jag och barnen var ensamna, åt de alltid vid köksön med en iPad. Det var ”belöningen” för att mamma var borta på jobb. Vi åt alltid pasta cabonara en av de dagarna och de sov alltid bredvid mig i sängen.
Sakta är vi tillbaka vid köksbordet och äter tillsammans. Barnen har kvar sina platser och jag sitter på ena kortsidan för att sitta brevid båda. Det är viktigt att det blir rättvist. Någon av barnen dukar allltid om de inte är djupt inne i en lek och jag inte har hjärta att störa. Efter maten ställer de in i diskmaskinen, vilket de aldrig har gjort tidigare. Nya förutsättningar är bra tillfälle att införa nya rutiner utan att få protester.
Sakta har vi också lämnat att sova i bredvid pappa, även om vi såklart gör avsteg från det också. Om de själva får välja, sover de varje natt i min säng. Om sanningen ska fram har jag ingenting emot det.
Nya rutiner.
Men pasta cabonaran är kvar.