Visst hade vi hoppats och dr�mt om en dundersucc�. Att stolt, med ett brett leende, kunna visa att satsningen var r�tt. Att den gick hem. Men lika v�l som vi dr�mde om succ� s� fanns r�dslan f�r totalt fiasko. Att st�r d�r utan en enda unge. Bara fem instrukt�rer i vita pyjamaser med gr�ten i halsen.
Det kom fyra barn p� J�nk�pings Aikidoklubbs f�rsta barnpass i historien. Det kan v�l knappas r�knas som succ�, men inte heller ett fiasko �ven om vi var fler instrukt�rer �n barn. Att starta upp barnverksamhet – i en ok�nd kampsport – kr�ver engagerade instrukt�rer, uth�llighet och lite risktagande. Att v�ga satsa n�gra kronor p� annonsering i lokalblaskan. P� l�rdag dyker v�r annons upp och visar sig sedan igen fredagen d�rp�. Tyv�rr �r det en vecka f�r sent, och lite av det f�r jag ta p� mig, men nu hoppas vi att annonsen ska locka ytterligare fyra-fem barn till dojon.
Ah, Aikido. Det var l�ngesedan!
Jag har ocks� tr�nat flitigt i n�gra ynka �r. Tills jag gjorde illa mig i ryggen… Nu har jag inte tr�nat p� fem �r tror jag. Jag saknar det!
F�rdelen med aikido �r att man kan b�rja tr�na �ven n�r man inte �r en ungdom l�ngre. Om man k�nner sig bra i kroppen.
Aikido blir en livsstil. �ven om jag var riktigt irriterad och inte satte en teknik p� senaste tr�ningen s� vill jag inte vara utan det.