Jag simmade i går. 3200 meter meter. Det är simträning i morgon igen. Löpning på torsdag, simning på fredag innan både frukost och jobb. Helgen innehåller löpning både lördag och söndag.
Jag har inte tränat inte i dag.
Under en kort stund funderade jag över löpning även i dag, när planerna efter jobbet ändrades. Det är ofta min första tanke när det blir luckor; träning! Men, jag var mentalt inställd på att inte träna i dag, så även om möjligheten dök upp hade jag ingen lust. Absolut ingen alls.
Det är lätt att hamna i dåliga samvetet-facket med tankarna runt träning. ”Träningsmöjligheter ska tas till vara, hör du det, din lastmask?!”. Ja, jag älskar att träna. Det är balansen som är svår. Den mellan träning och vila. Visst kan jag träna varje dag, hårdare ibland, lugnare andra dagar. Men den dagen jag inte tränar alls vill jag inte känna dåligt samvete för, eller blir stressad över det.
Framöver heter lösningen träningsprogram med målsättning. Jag hade det hösten 2007 då jag tränade inför Stockholm Marathon. Innan jag blev skadad visste jag hur mycket jag skulle träna varje vecka. Vilodagarna fanns där tillsammans med lugnet. Även att en tävling var i faggorna, kunde jag hålla stressen över att träna mer och hårdare stånd och slappna av i att min upplägg skulle ge mig möjlighet att få ut maximalt när jag behövde det.
Träning är numera en del av min livsstil. Endorfinmissbruk kanske. Jag älskar det. Njuter av det. Men all njutning behöver balans.