Mycket snack — lite hockey

Jag har gått från 260 träningspass på ett år till en sån där. En sån som pratar om att träna, men lite händer. När hände det och hur kunde jag tillåta det? Jag borde skämmas dubbelt; för att jag inte tränar och för att jag forsätter att kalla mig livsstilstriathlet i beskrivningen när soffpotatis är en mer verklighetsnära.

Finns det egentligen någon ursäkt för att inte träna? Mer än att verkligen inte vilja? För den hållningen köper jag fullt ut. Men jag vill träna. Jag mår bättre när jag tränar, ändå gör jag det inte. Inte för att jag ska träna 260 pass om året igen, men kanske 52? Eller 50 så får jag två hela veckor utan träning. Det vore ändå rimligt tycker jag.

Okej. Jag skadade knät i höstas, men det finns andra former av träning än löpning eller på annat sätt belasta knät orimligt hårt när det ännu inte är redo för det. Så den ursäkten, som jag faktiskt har tänk, är inte giltig. Jag skulle jag kunna ta mig den korta sträckan det är till badhuset och simma.

Jag tänker inte göra några utfästelser eller uttala någon ambitionsnivå. Istället tänker jag låta det sjunka in att jag har blivit en slö, bortförklarande soffpotatis som kommer få höra att jag har en 40 årskris när väl börjar träna igen. Och vet ni vad; det är inte mer än rätt.

Vätter Challenge

På lördag är första mötet med tävlingsledning inför Vätter Challenge 2015.

Jag kommer inte att vara med.

Det var ett trist beslut att ta. Jag var med när vi körde den första tävlingen på Vätterstranden 2010 och varit med sedan dess i varierande omfattning. Men prioriteringar måste göras och av alla de roliga saker jag gör var det Vätter Challenge som fick inta pausläge.

I alla fall mitt engagemang i tävlingsledningen. Att jag inte skulle vara funktionär av något slag på tävlingsdagen håller jag som orimligt. I år var jag speaker och det var buskul.

Dessutom är det bättre att det kommer in någon ny med fullt engagemang, massor av energi och nya perspektiv. Det kommer bara göra tävlingen ännu bättre med mig på avbytarbänken ett tag.

Och detta kanske ökar på min träningsmotivation så jag får träffa gänget ändå.

Spin of Hope

Att öppna min träningsdagbok är som att öppna en ny Moleskin. Blanka sidor till för att fyllas. Och det är dags. Att fylla alla dess sidor med meningsfullt innehåll. Löprundor; korta, långa, intensiva, uppbyggande, nedbrytande och allt däremellan. Med utmattande cykelrundor med solen i ögonen och vinden i ryggen och klorfyllda simpass innan de kalla mörka våtdräktspassen tar vid.

Det är dags att bli livsstilstriathlet igen.

Det börjar i helgen. Jag tar ett pass på en cykel under Spin of Hope. Febern sedan en vecka tillbaka, den andra feberveckan för året, är borta. En timmas lätt spinning blir tillräckligt mjukt för att kroppen inte ska bli rädd, samtidigt kicken jag behöver för att komma i gång. Sedan minst två pass i veckan, helst fler. såklart men dumt att sätta ribban så högt att jag inte våga hoppa. Skata bygga upp alla muskler och leder igen. Låta dem känna igen rörelserna och tillsammans med hjärnan hitta glädjen.

År 2014: Comebacken.

Hjälten fick hjälp – av idrottsstjärnorna

Men Annicas nya utmaning är att köra triathlon – OS-grenen som nu fått ett uppsving tack vare den svenska triathlonstjärnan Lisa Nordén, som vann silver i London i somras och nyligen fått både Bragd­guldet, Jerringpriset och blivit utsedd till årets kvinnliga idrottare och årets prestation.

Ja, triathlon växer. Ska bli spännande om En triathlon mitt i veckan sätter nya rekord i sommar.

Fejktriathlet i spinningskor

Jag öppnar min träningsdagbok och inser att det inte finns några ursäkter. Att en och en halv vecka försvann i ett snortöcken må vara okej, men både före och efter det har träningen varit sporadisk. Mer vilo- än träningsdagar.

Samtidigt har jag hela sommaren figurerat i pressen som triathlet: Jönköpings-Posten två gånger och Smålandsidrottens tidning en gång. Till det har jag inte kört en endaste liten triathlontävling i år. Ingen tävling alls för den delen.

Jag är en fejktriathlet.

Det ska bli ändring (hur många gånger kan det sägas utan att vattnas ut) och det är fullt fokus på att få ihop fyra pass i veckan fram till december. Simningen, min älskade simning, har fått stryka på foten på grund av familjelogistiken. Det är faktiskt fler än jag som vill träna i familjen. Istället har jag för första gången satt mig på en spinningcykel.

Minst två gånger i veckan är det tänkt att jag, tillsammans med brorsan, ska svettas bland andra på Friskis & Svettis. Det kommer inte göra mig till en fantastisk cyklist, men jag kommer att bli bra mycket bättre. Varva med två löppass och träningsveckan ser inte längre hopplös ut.

2013 är året för halva ironmandistansen. Året då jag återigen blir livsstilstriathlet.

Vilken träningsdag

Oj. Helt plötsligt slår jag till och kör två träningspass samma dag. Det kan jag inte minnas när jag gjorde senast. En varm löptur med dottern i barnvagnen mitt på dagen. Höll 4:46-tempo i snitt, så inte allt för illa. Avslutade kvällen med triathlon på Axamo. Trötta och sega ben som krampade och ett håll som inte ville släppa.

Förra veckan varv vi 23 som körde och idag chockade Jönköping oss med 76 deltagare. Det var trångt med hjärtligt. Det är massor av härliga motionärer som inte skyr vattnet och kör utan våtdräkt. Vi hoppas på fler soliga kvällar och att vi slår förra årets rekord på 88 deltagare.

Nu ska jag duscha och sova. Dottern väcker mig antagligen strax efter sju i morgonbitti och vill att jag ska engagera mig i henne.

Lisa Nordén: ”Nu ser det väldigt bra ut”

-Nu ser det väldigt bra ut. Jag är uppe i 75 minuters löpning på löpband. Rehaben har gått väldigt, väldigt bra, säger hon i SVT:s Gomorron.

Reportage med vår enda triathlet i VM-cirkusen som vi hoppas ska komma iform till London och såklart besöka Vätter Challenge när hon ändå kommer hem till Sverige och kör VM-deltävling i Stockholm.