Mycket snack — lite hockey

Jag har gått från 260 träningspass på ett år till en sån där. En sån som pratar om att träna, men lite händer. När hände det och hur kunde jag tillåta det? Jag borde skämmas dubbelt; för att jag inte tränar och för att jag forsätter att kalla mig livsstilstriathlet i beskrivningen när soffpotatis är en mer verklighetsnära.

Finns det egentligen någon ursäkt för att inte träna? Mer än att verkligen inte vilja? För den hållningen köper jag fullt ut. Men jag vill träna. Jag mår bättre när jag tränar, ändå gör jag det inte. Inte för att jag ska träna 260 pass om året igen, men kanske 52? Eller 50 så får jag två hela veckor utan träning. Det vore ändå rimligt tycker jag.

Okej. Jag skadade knät i höstas, men det finns andra former av träning än löpning eller på annat sätt belasta knät orimligt hårt när det ännu inte är redo för det. Så den ursäkten, som jag faktiskt har tänk, är inte giltig. Jag skulle jag kunna ta mig den korta sträckan det är till badhuset och simma.

Jag tänker inte göra några utfästelser eller uttala någon ambitionsnivå. Istället tänker jag låta det sjunka in att jag har blivit en slö, bortförklarande soffpotatis som kommer få höra att jag har en 40 årskris när väl börjar träna igen. Och vet ni vad; det är inte mer än rätt.

Vätter Challenge

På lördag är första mötet med tävlingsledning inför Vätter Challenge 2015.

Jag kommer inte att vara med.

Det var ett trist beslut att ta. Jag var med när vi körde den första tävlingen på Vätterstranden 2010 och varit med sedan dess i varierande omfattning. Men prioriteringar måste göras och av alla de roliga saker jag gör var det Vätter Challenge som fick inta pausläge.

I alla fall mitt engagemang i tävlingsledningen. Att jag inte skulle vara funktionär av något slag på tävlingsdagen håller jag som orimligt. I år var jag speaker och det var buskul.

Dessutom är det bättre att det kommer in någon ny med fullt engagemang, massor av energi och nya perspektiv. Det kommer bara göra tävlingen ännu bättre med mig på avbytarbänken ett tag.

Och detta kanske ökar på min träningsmotivation så jag får träffa gänget ändå.

Spin of Hope

Att öppna min träningsdagbok är som att öppna en ny Moleskin. Blanka sidor till för att fyllas. Och det är dags. Att fylla alla dess sidor med meningsfullt innehåll. Löprundor; korta, långa, intensiva, uppbyggande, nedbrytande och allt däremellan. Med utmattande cykelrundor med solen i ögonen och vinden i ryggen och klorfyllda simpass innan de kalla mörka våtdräktspassen tar vid.

Det är dags att bli livsstilstriathlet igen.

Det börjar i helgen. Jag tar ett pass på en cykel under Spin of Hope. Febern sedan en vecka tillbaka, den andra feberveckan för året, är borta. En timmas lätt spinning blir tillräckligt mjukt för att kroppen inte ska bli rädd, samtidigt kicken jag behöver för att komma i gång. Sedan minst två pass i veckan, helst fler. såklart men dumt att sätta ribban så högt att jag inte våga hoppa. Skata bygga upp alla muskler och leder igen. Låta dem känna igen rörelserna och tillsammans med hjärnan hitta glädjen.

År 2014: Comebacken.

Hjälten fick hjälp – av idrottsstjärnorna

Men Annicas nya utmaning är att köra triathlon – OS-grenen som nu fått ett uppsving tack vare den svenska triathlonstjärnan Lisa Nordén, som vann silver i London i somras och nyligen fått både Bragd­guldet, Jerringpriset och blivit utsedd till årets kvinnliga idrottare och årets prestation.

Ja, triathlon växer. Ska bli spännande om En triathlon mitt i veckan sätter nya rekord i sommar.