Mycket snack — lite hockey

Jag har gått från 260 träningspass på ett år till en sån där. En sån som pratar om att träna, men lite händer. När hände det och hur kunde jag tillåta det? Jag borde skämmas dubbelt; för att jag inte tränar och för att jag forsätter att kalla mig livsstilstriathlet i beskrivningen när soffpotatis är en mer verklighetsnära.

Finns det egentligen någon ursäkt för att inte träna? Mer än att verkligen inte vilja? För den hållningen köper jag fullt ut. Men jag vill träna. Jag mår bättre när jag tränar, ändå gör jag det inte. Inte för att jag ska träna 260 pass om året igen, men kanske 52? Eller 50 så får jag två hela veckor utan träning. Det vore ändå rimligt tycker jag.

Okej. Jag skadade knät i höstas, men det finns andra former av träning än löpning eller på annat sätt belasta knät orimligt hårt när det ännu inte är redo för det. Så den ursäkten, som jag faktiskt har tänk, är inte giltig. Jag skulle jag kunna ta mig den korta sträckan det är till badhuset och simma.

Jag tänker inte göra några utfästelser eller uttala någon ambitionsnivå. Istället tänker jag låta det sjunka in att jag har blivit en slö, bortförklarande soffpotatis som kommer få höra att jag har en 40 årskris när väl börjar träna igen. Och vet ni vad; det är inte mer än rätt.

Nya, sega, tag i klorvattnet

Jag har återvänt till simbassängen. Senast var i mars 2013, så allting är ringrostigt. Men jag är där, det känns bra. Triathlet-kompisarna var förvånade men undrade när jag kommer på cykel- och löppassen en sak i taget.

Träningsdagboken skvallrar om hur min träning prioriterats bort av barn, jobb och hus.

Simpass årligen. Ute och inne.
2009: 133 st
2010: 116 st
2011: 85 st (Linnea föddes)
2012: 28 st
2013: 8 st (Liv föddes)

Får se vad bokslutet blir sista december.

Spin of Hope

Att öppna min träningsdagbok är som att öppna en ny Moleskin. Blanka sidor till för att fyllas. Och det är dags. Att fylla alla dess sidor med meningsfullt innehåll. Löprundor; korta, långa, intensiva, uppbyggande, nedbrytande och allt däremellan. Med utmattande cykelrundor med solen i ögonen och vinden i ryggen och klorfyllda simpass innan de kalla mörka våtdräktspassen tar vid.

Det är dags att bli livsstilstriathlet igen.

Det börjar i helgen. Jag tar ett pass på en cykel under Spin of Hope. Febern sedan en vecka tillbaka, den andra feberveckan för året, är borta. En timmas lätt spinning blir tillräckligt mjukt för att kroppen inte ska bli rädd, samtidigt kicken jag behöver för att komma i gång. Sedan minst två pass i veckan, helst fler. såklart men dumt att sätta ribban så högt att jag inte våga hoppa. Skata bygga upp alla muskler och leder igen. Låta dem känna igen rörelserna och tillsammans med hjärnan hitta glädjen.

År 2014: Comebacken.

Bar överkropp bara på stranden

Bar överkropp har man bara på stranden eller i det egna hemmet eller trädgården, enligt Ribbing. Men går inte heller runt i korta shorts och allt för små och urringade linnen på stan.

Magdalena Ribbing sätter ner foten om sommarklädsel. Jag tycker dock att hon glömmer bort att löprundan förutsätter tajta kläder.