Liket lever inför Göteborgsvarvet

Jag är stel i benen idag. Inte så konstigt när ett tänkt långpass på runt 15 kilometer blev en halvmara tillsammans med Daniel. Jag har knappt sprungit längre än 10 kilometer de få löppass jag har gjort. Göteborgsvarvet närmar sig fort och löppassen har varit få. Att jag ska springa en halvmara om två veckor är kanske bara dumt.

Vi sprang andra hälften av banan för Jönköping Marathon, som jag också av någon konstig anledning är anmäld till, och den är inte att leka med. Den är långt ifrån platt och benen fick bekänna färg. Lite känning i mitt opererade knä och en rejält svacka runt 18 kilometer. Men på något sätt glädjande att jag höll sträckan ut.

Karta över löppasset
Tryck på bilden för större version.

Göteborgsvarvet är helt utan tidsmål. Det blir ett träningspass inför Jönköping Marathon som är träning inför Lidingöloppet. Kanske att jag sätter upp ett tidsmål för Lidingöloppet, men antagligen inte. Hela återkomsten handlar om att ha roligt från start till mål med en kropp som håller.

Tävlingar 2018

Okej. Jag gör det officiellt. Här kommer mitt tävlingsprogram för 2018.  I år är året då jag gör nummerlappscomeback. Sakta ska jag hitta tillbaka till ett en del av mig själv som jag saknat. En del som fått stå tillbaka när annat har prioriterats.

Göteborgsvarvet. Ett hatlopp. Sprang senast 2009 (01.38,06) och innan dess 2007 (1.40,54). I år är det dags igen. Ingen tidspress. Jag är ändå nio år äldre och nästan 10 kilo tyngre. Och betydligt mer otränad.

Jönköping Marathon. Jag sprang i Stockholm 2009 (3.43,58) och jag minns inte riktigt hur upplevelsen var längre. Det är kanske dags att uppleva 4,2 mil igen. Det blir ett gäng från Pdb som springer, så det fanns inget alternativ till att inte haka på. Jag tänker att jag springer marathon-distansen. Det finns risk att jag tar mig vatten över huvudet här.

Lidingöloppet. Mitt absoluta favoritlopp. Har sprungit fyra gånger. Senast 2011 (02.25,35) så det här sätter jag upp i kalendern och ser fram emot.

Spin of Hope

Att öppna min träningsdagbok är som att öppna en ny Moleskin. Blanka sidor till för att fyllas. Och det är dags. Att fylla alla dess sidor med meningsfullt innehåll. Löprundor; korta, långa, intensiva, uppbyggande, nedbrytande och allt däremellan. Med utmattande cykelrundor med solen i ögonen och vinden i ryggen och klorfyllda simpass innan de kalla mörka våtdräktspassen tar vid.

Det är dags att bli livsstilstriathlet igen.

Det börjar i helgen. Jag tar ett pass på en cykel under Spin of Hope. Febern sedan en vecka tillbaka, den andra feberveckan för året, är borta. En timmas lätt spinning blir tillräckligt mjukt för att kroppen inte ska bli rädd, samtidigt kicken jag behöver för att komma i gång. Sedan minst två pass i veckan, helst fler. såklart men dumt att sätta ribban så högt att jag inte våga hoppa. Skata bygga upp alla muskler och leder igen. Låta dem känna igen rörelserna och tillsammans med hjärnan hitta glädjen.

År 2014: Comebacken.