Liket lever inför Göteborgsvarvet

Jag är stel i benen idag. Inte så konstigt när ett tänkt långpass på runt 15 kilometer blev en halvmara tillsammans med Daniel. Jag har knappt sprungit längre än 10 kilometer de få löppass jag har gjort. Göteborgsvarvet närmar sig fort och löppassen har varit få. Att jag ska springa en halvmara om två veckor är kanske bara dumt.

Vi sprang andra hälften av banan för Jönköping Marathon, som jag också av någon konstig anledning är anmäld till, och den är inte att leka med. Den är långt ifrån platt och benen fick bekänna färg. Lite känning i mitt opererade knä och en rejält svacka runt 18 kilometer. Men på något sätt glädjande att jag höll sträckan ut.

Karta över löppasset
Tryck på bilden för större version.

Göteborgsvarvet är helt utan tidsmål. Det blir ett träningspass inför Jönköping Marathon som är träning inför Lidingöloppet. Kanske att jag sätter upp ett tidsmål för Lidingöloppet, men antagligen inte. Hela återkomsten handlar om att ha roligt från start till mål med en kropp som håller.

Tävlingar 2018

Okej. Jag gör det officiellt. Här kommer mitt tävlingsprogram för 2018.  I år är året då jag gör nummerlappscomeback. Sakta ska jag hitta tillbaka till ett en del av mig själv som jag saknat. En del som fått stå tillbaka när annat har prioriterats.

Göteborgsvarvet. Ett hatlopp. Sprang senast 2009 (01.38,06) och innan dess 2007 (1.40,54). I år är det dags igen. Ingen tidspress. Jag är ändå nio år äldre och nästan 10 kilo tyngre. Och betydligt mer otränad.

Jönköping Marathon. Jag sprang i Stockholm 2009 (3.43,58) och jag minns inte riktigt hur upplevelsen var längre. Det är kanske dags att uppleva 4,2 mil igen. Det blir ett gäng från Pdb som springer, så det fanns inget alternativ till att inte haka på. Jag tänker att jag springer marathon-distansen. Det finns risk att jag tar mig vatten över huvudet här.

Lidingöloppet. Mitt absoluta favoritlopp. Har sprungit fyra gånger. Senast 2011 (02.25,35) så det här sätter jag upp i kalendern och ser fram emot.

Göteborgsvarvet 2007

Det var en absurd upplevelse. Att sitta svettig på en Bajamaja på Avenyn med tusentals människor utanför. De skrek, hejade på och applåderade fram löparna utanför. Själv satt jag där inne och kände hur loppet försvann i samma takt som hålet fylldes.

Jag kom ut. Med tightsen knappt på plats och försökte låtsas som om ingenting hade hänt. Som jag aldrig varit där inne. Jag kom en knapp kilometer. Fan. Inte igen. Jag har passerat sista blåbåse så det var bara att hålla ut. Knipa och springa. Samtidigt.

Gick i mål på 1.40,54. Bajsnödig och knappt trött.

Det började redan när jag klev in för att hämta nummerlappen. Som kor till mjölkmaskinen trängdes vi framåt. Nummerlappen i handen. Ett ”Lycka till” och vidare in i mässhallen. Ännu trängre. Folk överallt. Det var kö för att komma ut. Galet. Redan här borde jag förstått att dagen inte skulle gå min väg.

Tappade bort chipet. Det som sitter runt foten och rapporterar in min tid. Det låg kvar i kuvertet efter att jag nålat fast nummerlappen och var på väg att lämna in väskan.

Panik!

Jag hittade det. Kurvetet. Bland alla andra tidningar och reklamblad bredvid papperskorgen.

Startade långt bak. I näst sista startled. Det var trångt. Men det är så det ska vara på första Göteborgsvarvet tänkte jag. Efter bara en kilometer eller två fick jag rygg på en skön gubbe. Hans kropp, hans kläder och det faktum att han såg helt oberörd ut vittnade om att han sprungit långt förr. Det var fem år sedan Göteborgsvarvet, så han uppskattade dagens tid till runt 1.30.

Tog rygg. Han banade skickligt vägen. När vi passerade milen låg han på 1.30-tempo. Exkat. Utan klocka.

Kände mig pigg. Tog ut stegen. Allt höll. Trodde jag.

Pang. Magen vände sig ut och in. Efter 13 km var jag tvungen att sänka tempot betydligt. Jag såg min rygg försvinna. Även om benen ville så gick det inte. Det handlade om att försöka kontrollera magen.

Vid avenyn var det oundvikligt. Jag flackade med blicken efter någonstans att ta vägen. Och då såg jag dem. Blå med vitt tak.

Räddningen.