Den oändliga tröttheten

Att vara trött en period är inget konstigt. Inte om du ser slutet. Ljuset i tunneln. Snart är bygget – projektet – leveransen – flytten klar och du kan slappna av. Vila innan det är dags för nästa sak.

Jag ser inget slut.

Linnea typ-1 diabetes kommer inte försvinna. I går hög, i dag låg. Nätterna blir ett töcken tills klockan ringer. Det är alldeles för få nätter där blodsockret håller sig i schack just nu.

Känslorna sätter sig utanpå kroppen. Att hålla humöret på rätt sida anständigheten är en ansträngning varje morgon när två ungar ska väckas, ta blodsocker, smörjas med salvor, baxa igenom morgontoaletten och lämna till barnomsorg samtidigt som de tävlar, bråkar och retar sig igenom varje minut.

Ibland är jag så kort i tonen mot personalen när jag hämtar barnen att jag skäms efteråt. Men just där och då – efter en natt utan sömn – vill jag bara hämta, klara av simskolan, få i dom en okej spagetti carbonara och lotsa dom igenom kvällstoaletten. Utan att någon av oss tappar humöret och få landa i soffan och bara titta rakt in i TVn utan att bry mig om vad jag ser på.

Då dippar blodsockret och vi äter äter fet yoghurt med smak av passionsfrukt i sängen, går upp och borstar tänderna innan jag stoppar om igen. Ligger kvar och väntar på att blodsockret ska stiga. Funderar på om jag ska justera något på pumpen eller låta bli innan jag går ner och tar hand om disken. Tänk om jag kunde få blodsockret att hålla sig i schack i natt.

Det finns inget slut. Det finns inget ljus i tunneln. Bara en mörk vägg som det gäller att undvika att gå in i.

Livet som förälder till ett barn med typ 1-diabetes

Åsa Axelsson Laulajainen:

Herbert är idag bara två år och vi har redan fått ringa ambulans fyra gånger och legat inlagda på sjukhus åtta gånger under vårt första år med diabetes i familjen. Vi är oerhört tacksamma att vi bor i Sverige och har kunnat få bra vård.

Typ 1 diabetes är väldigt individuell. Vi har turen på vår sida att Linnea inte sjunker blixtsnabbt i blodsocker och tuppar av. Än så länge har vi sluppit att åka in till sjukhuset vilket många även gör vid kräksjuka då blodsockernivån.

Men dessa ständigt pipande larm som varnar för högt eller lågt blodsockervärde – dygnet runt – känner jag igen mig i. I natt var jag bara uppe en gång framåt 03-tiden och fyllde på med två druvsocker och saft. Samt tandborstning.

När det plötsligt händer

Emma:

På väg upp från poolen för att kolla blodsocker. Juno sackar efter något, jag vänder mig om och ser honom ramla bakåt men han tar sig snabbt upp. Men något gör att han plötsligt ramlar igen, hårt bakåt, och slår huvudet i rutschkanan. Jag förstår att något är fel och rusar dit men när han reser sig för tredje gången rycker han plötsligt till och ramlar bakåt en tredje gång. Slår huvudet ännu hårdare i rutschkanan. Jag fångar honom. Kroppen är slapp och tung men han är vid medvetande.

Aldrig, aldrig får du slappna av som förälder till ett barn med typ 1 diabetes.