Livet som förälder till ett barn med typ 1-diabetes

Åsa Axelsson Laulajainen:

Herbert är idag bara två år och vi har redan fått ringa ambulans fyra gånger och legat inlagda på sjukhus åtta gånger under vårt första år med diabetes i familjen. Vi är oerhört tacksamma att vi bor i Sverige och har kunnat få bra vård.

Typ 1 diabetes är väldigt individuell. Vi har turen på vår sida att Linnea inte sjunker blixtsnabbt i blodsocker och tuppar av. Än så länge har vi sluppit att åka in till sjukhuset vilket många även gör vid kräksjuka då blodsockernivån.

Men dessa ständigt pipande larm som varnar för högt eller lågt blodsockervärde – dygnet runt – känner jag igen mig i. I natt var jag bara uppe en gång framåt 03-tiden och fyllde på med två druvsocker och saft. Samt tandborstning.

När det plötsligt händer

Emma:

På väg upp från poolen för att kolla blodsocker. Juno sackar efter något, jag vänder mig om och ser honom ramla bakåt men han tar sig snabbt upp. Men något gör att han plötsligt ramlar igen, hårt bakåt, och slår huvudet i rutschkanan. Jag förstår att något är fel och rusar dit men när han reser sig för tredje gången rycker han plötsligt till och ramlar bakåt en tredje gång. Slår huvudet ännu hårdare i rutschkanan. Jag fångar honom. Kroppen är slapp och tung men han är vid medvetande.

Aldrig, aldrig får du slappna av som förälder till ett barn med typ 1 diabetes.

Om diabetes

Josefin Strömberg om sin Diabetes typ-1

Ibland önskar jag så att min omgivning skulle få känna hur det känns att ha diabetes. När ditt blodsocker är så lågt att du knappt kan hålla ett juiceglas i händerna, när du för allt i världen inte orkar stå på benen, när allt runtomkring dig snurrar och blir till ett enda blurr. Där minuter känns som timmar innan ditt blodsocker börjar stabilisera sig.

När du har så högt blodsocker så det känns som att du skulle blivit överkörd av ett tåg, där varenda muskel gör ont och där din mun är lika uttorkad som Saharas öknen. Där ketoner och illamående går hand i hand, där extrem huvudvärk och trötthet är lika uppenbart som att jorden är rund.

Det är fan inte lätt alla dagar.

Det är så här min dotter kan känna sig även om hon inte kan kommunicera det. Det är mot de låga och höga värderna vi kämpar. Varje dag, varje minut, varje sekund. Dygnet runt, året om.

Fyfan!