Munsår ger upphov till stor utmaning

Efter två veckor med förkylning i olika stadier var det antagligen oindvikligt: känningar i läppen när ett munsår är på gång. Det sticker lite men syns ingenting. Jag vet att inom några timmar är det en lite bula på läppen och sen blir det bara värre.

Tidigare har jag smörjt på salva: vit i en liten tub. Svindyr och gör antagligen knappt ingen skillnad. Den här gången har jag köpt munsårsplåster (jodå, de finns) för att kapsla in såret och minimera smittspridning. Läkeprocessen är antagligen lika lång som utan.

Vi upptäckte att vi pussas en del i familjen. Främst är det dottern som är utsatt för pussar. Det är liksom oundvikligt att inte pussa på henne. Jag har således pussförbud: jag får en kindpuss av sambon på sin höjd och är sedan utfryst från pusskalasen.

Puss.

Diskmaskinsfascisten mot skålälskaren

Det pågår en kontrovers i hushållet. Den är bagatellartad och ett barn av lite för mycket arbete och för lite sömn hos mig.

Min sambo gillar att äta sin fil eller yoghurt ur en skål. Jag har inget emot att göra det heller. De är snygga, har en skön form och är framför allt enklare att hålla i handen jämfört med en djup tallrik. Med tanke på att vi soffäter ibland blir det dessutom praktiskt. Vad som däremot inte är praktiskt är att de är omöjlig att ha att göra med i diskmaskinen. Ett par skålar och diskmaskinen är fylld. Efter att ha fått arrangera om i diskmaskinen för alla skålar som hade förbrukats under bara någon dag bad jag min sambo i ett irriterat tonläge att istället använda djupa tallrikar då de är gjorda för att diskmaskinen. Kroppen och huvudet var i tillståndet att jag inte svalde den uppkomna irritationen.

Ni förstår.

Nu kan jag alltså själv inte använda en frukostskål även om jag skulle vilja utan så fort det påkallas måste jag välja den vanliga djupa tallriken istället för frukostskålen. Sambon är, naturligtvis, inte sen att demonstrera det skålförbud som jag utfärdat genom att servera vår dotter gröt i ett glas då det tar minst plats i diskmaskinen.

I kväll ska jag ta upp problemet med att alla skor inte får plats i skostället.

Förklyning: ett sätt att leva

Jag är inte den som, ur ett historiskt perspektiv, blir förkyld ofta. Jag lever i tron att det har med med min träning att göra. Att det håller imunförsvaret alert och starkt. Förkylningar, magsjuka och influensa har ingen chans.

Allt förändrades dagen då min dotter föddes.

Det hostas hemma. Både dottern och Anna rosslar i halsen. Det är andra förkylningen hon under sina sex månader och lite till i livet kämpar mot. Den första gav jag henne och den andra har hon antagligen snappat upp på öppna förskolan. Själv ligger jag några dagar efter och har en täppt näsa. Har jag otur står rosslig hals och lätt feber på schemat de kommande dagarna.

Vi ska överleva den här vintern. Vi har bunkrat upp med mjuka näsdukar. Till våren ska dottern med ut på löprundor i vagn och jag ska bygga upp immunförsvaret igen. Det kommer att behövas när hon börjar på dagis till hösten. Förkylningsvirusens himmelrike.

Puss på kinden

På fredagar lämnar jag lägenheten redan vid 06:15 för att sticka i väg på ett simpass och sedan vidare till jobbet. Det låter – för vissa – helt bisarrt men är ett skönt pass med god frukost efteråt.

I fredags var inget undantag. Jag lämnar lägenheten med en puss på kinden. När jag kommer hem från jobbet stod Anna i hallen, i träningskläder, och lämnar över en förhoppningsvis glad dotter och försvinner till Friskis för att leda träning med en puss på kinden. När hon kommer hem två timmar senare, står jag i kostym redo att försvinna iväg på middag. Hon har pyjamas på sig och gröten står och svalnar. Puss på kinden och jag försvinner.

När jag kommer hem ligger de och sover. Jag smyger ner i sängen. Puss på kinden.

Att inte träna är en enkel prioritering

Min träningsdagbok har sedan juli haft fler luckor än träningspass. Och det är så det ska vara. Just nu.

Jag gjorde en triathlontävlng förra året. Sprint i Kalmar kvällen före ironmandistansen. Bra väder, mycket folk och roligt. Som det brukar vara i Kalmar när jag är där. Jag anmälde mig till Lidingöloppet tidigt på hösten när de första rutinerna med att vara pappa satt sig för att överhuvudtaget komma ut och träna. Målet var att springa på som sämst 2:30 och jag klarade det med fem minuter. Jag var lika nöjd med den tiden som det året jag sprang på 2:23.

I morse, efter morgonpasset i simbassängen i fredags, fick jag frågan om jag skulle komma på förmiddagscyklingen dagen efter. Prognosen sa -2 grader och klarblå himmel. Perfekt väder för vintercykling med andra ord. Jag skrattade bara och sa att jag inte hade någon vintercykel redo. Sanningen är att jag inte har någon lust att ge mig ut och cykla i -2 grader klockan 09:00. Jag befinner mig hellre på lekmattan med min dotter eller sitter i soffan och läser knack-knack-boken för henne.

Det är en enkel prioritering. Just nu.

Den bästa halvtimmen på dagen

Det är mörkt, grått, fuktigt och några plusgrader. Ett jävla skitväder med andra ord. Jag saknar minusgrader, snö och isiga rutor att skrapa på morgonen.

Det vore väl okej om det inte vore för att jag blir så trött av det totala mörkret. Det spelar ingen roll hur mycket ljus jag skickar från lampan på jobbet, det är med segt huvud jag kommer hem ändå. Kaffet rinner ner i en strid ström och gör antaligen mer skada än nytta för min vakenhet.

Det vore väl okej om det inte vore för att jag vill ha energi kvar för att umgås med min dotter. När jag kommer hem har vi 90 minuter innan hon ska gå och lägga sig. De vill jag maximera med bus och leende. Hon skrattar inte riktigt ännu, men ler stort med öppen mun när hon blir exalterad.

Det vore väl okej de där 90 minutrarna inte halverades av att vi bådar nickar till i soffan efter att hon gnällt en stund.

Men den halvtimmen vi får från att jag kliver in genom dörren och hon möter upp i dörren i sin mammas famn till att hon blir trött, hungrig och gnällig: den halvtimmen är den bästa på hela dagen.

Linnea 2012-01-01