Rådjursögon och smörtaxar

Jag vaknade till med ett ryck. Handen jag hade vilat huvudet mot sov och jag kände hur dreglet rann längs kinden som hade märken efter knogarna jag nyss använt som huvudkudde. Ljuset trängde genom de grumliga linserna och jag blinkade för att få bort bilden av muterade smörtaxar på väg ut ur min skärm för att får sig ett skrovmål.


Med salivutsöndringen överflyttad till mudden på min cardigan såg jag hur klockan i hörnet av skärmen pixlade ut 04:23. Jag knöt handen ett par gånger för att få bort den stickande känslan i fingrarna och förundrades av hur mycket – och konstigt – som kan fara genom en dröm på bara 14 minuter.

Smörtaxar.

Ett leende vidgade sig och sköt mingiporna mot öronen och jag kände mig generad även om jag var helt ensam i det dunkla rummet. Upplyst av skärmen som nu visade en stillsambild på mina nyinköpta löparskor. Jag hade blivit helt ställd den där gången då hon stolt skulle presentera sin pojkvän för sina föräldrar.

***

När den tunga ekdörren öppnades hade jag instinktivt känt att jeans hade varit ett misstag, även att hon lugnade hade sagt att de inte brydde sig. Precis innan jag kunde se vem som öppnade hade hon kramat min hand och tittat leende på mig. Jag minns än idag att jag undrade om de rådjursögonen skulle göra mig knäsvag resten av livet när jag kramade tillbaka.

Med smörkniven i handen måste jag ha givit ett förvirrat uttryck för han sköt fram en liten guldhund mot mig och frågade samtidigt hur jag försörjde mig med en röst som tydligt avslöjade undertonen. Svetten hade kommit krypande längs med ryggen för den lilla taxen hade inte hjälp mig på något sätt att bli av med kniven och hur skulle jag formulera mitt underbetalda jobb som något han kände tryggade sin dotters framtid. Hon hade räddat mig genom att ta kniven ur min hand och placera den över taxens rygg och berättat att jag var krönikör. Men en övertygande stolthet i rösten för att lugna honom.

***

Ett foto från den där kvällen upptog hela skärmen. Det hade tagits 18 bilder, de flesta föreställande mig. Hon älskade att ta kort och lika mycket avskydde jag att vara motivet. Just den här bilden var signerad hennes far och precis när han knäppt hade hon kastade sig mot mig och kysst mig. Hennes mamma skymtade i bildens högerkant och i hennes blick gick det att läsa den tanke som farit genom hennes huvud. Jag stegade vidare till nästa bild med tangentbordet. Då dök den upp.

Taxjäveln. Naturligtvis.

Jag skrattade högt och slog ihop datorn och lät smörtaxen och minnena från min första träff med hennes föräldrar för fem år sedan försvinna ur medvetandet.

 

Detta var min sträcka i Blogstafetten på ämnet Hjälp! Jag får alltid upp smörtaxar på bildskärmen. Blogstafetten går ut på att få ett ämne att blogga om och skicka ett nytt ämne vidare. Till Deercat skickar jag Är det någon skillnad att bli kär i medelåldern jämfört med ungdomsåren?. Jag hoppas inte ämnet varit aktuellt i den här bloggstafetten.

8 svar på ”Rådjursögon och smörtaxar”

  1. ..Att du orkar hålla på med nåt så seriöst som bloggstafetter! ^^ Det finns ju så mycke annat som man måste hinna skriva om!

    Hmm. Smörtaxar.. Now thats som good investment for me right there!

  2. Smörtax eller inte: det är en fröjd att läsa dig, christian. Kan jag knyta dig till en novellstafett eller något liknande?

  3. Har inte kommenterat ditt senaste alster för orden har fattats mig. Du skriver hudlöst och nära, även i bloggstafetter, till och med om ”smörtaxar”. Med uppspärrade rådjursögon och huvudet på sned ber jag ödmjukt om mer.

  4. Torbjörn 2008 är året för att bryta mönster och anta nya utmaningar; I’m in!

    Cosmopolit: Tack.

    Det kanske ska poängteras att detta är fiktion från början till slut. Helt och hållet påhittat. Den första postningei som är det på bloggen. Rådjursögonen är dock hämtade ur verkligheten, men jag tror inte hon hade haft åsikter om jeansen.

Kommentarer är stängda.