Mycket snack — lite hockey

Jag har gått från 260 träningspass på ett år till en sån där. En sån som pratar om att träna, men lite händer. När hände det och hur kunde jag tillåta det? Jag borde skämmas dubbelt; för att jag inte tränar och för att jag forsätter att kalla mig livsstilstriathlet i beskrivningen när soffpotatis är en mer verklighetsnära.

Finns det egentligen någon ursäkt för att inte träna? Mer än att verkligen inte vilja? För den hållningen köper jag fullt ut. Men jag vill träna. Jag mår bättre när jag tränar, ändå gör jag det inte. Inte för att jag ska träna 260 pass om året igen, men kanske 52? Eller 50 så får jag två hela veckor utan träning. Det vore ändå rimligt tycker jag.

Okej. Jag skadade knät i höstas, men det finns andra former av träning än löpning eller på annat sätt belasta knät orimligt hårt när det ännu inte är redo för det. Så den ursäkten, som jag faktiskt har tänk, är inte giltig. Jag skulle jag kunna ta mig den korta sträckan det är till badhuset och simma.

Jag tänker inte göra några utfästelser eller uttala någon ambitionsnivå. Istället tänker jag låta det sjunka in att jag har blivit en slö, bortförklarande soffpotatis som kommer få höra att jag har en 40 årskris när väl börjar träna igen. Och vet ni vad; det är inte mer än rätt.

Publicerat av

Christian Åhs Grevsjö

Christian är livsstilstriathlet och pappa. Bor i Jönköping med världens bästa tjej och två döttrar dotter som han överöser med kärlek. Bloggen är vardagsglimtar från 1999; nu med fokus på diabetes typ 1.

5 reaktioner på ”Mycket snack — lite hockey”

  1. Välkommen i soffpotatisklubben Jag har lovat mig själv att börja träna…sen förra sommaren…men det är mycket snack och lite verkstad. Lycka till med träningen. Hoppas vi kommer igång båda två

Kommentera gärna!