Jag har fått mitt startnummer till Lidingöloppet. Med nummer 80808 ska jag kämpa mig från start till mål. Även om rundan i går kändes riktigt bra så är tre mil kämpigt. Det kommer att bli att plocka fram vilja till tusen. Kan man träna på det? Att förmå sig att springa tills man kräks och sedan fortsätta?
Tur att skorna är sköna.
I går kändes det väldigt lockande att sluta springa när det var tre-fyra kilomter kvar. Nu var Robban med och gick upp och drog när min vilja började tryta. Inte mer än rätt. Jag hade legat först i spåret i sju kilometer.
Rundan i går tog strax över 51 minuter (Robban kom in femton-tjugo sekunder efter mig med klockan som stannade på 51.30). Visst är jag tidsfixerad. I den mening att den tiden ska förbättras. Går det att komma ner till 45 minuter?
I kväll är det hallabalo med jobbet och på torsdag får aikidon stryka på foten för intervallträning. Herregud – hur låter jag. Intervallträning. Håller jag på att bli en träningsfåne?
Jag sprang Blodomloppet idag med mina kollegor. Det var kul men man var helt färdig när man kom i mål.
Jag blir klart avundsjuk på ditt springande. Själv sväller jag bara…
/farsan
Jag red på en såndan där elektronisk tjur med mina kollegor i går. Fick jobbiga brännsår på smalbenen. Precis sådana man fick när man ramlade på gympagolvet i plugget.
Hur långt är Blodomloppet?
5 Km. Man kunde välja 10 Km också men 5 var lagom för mig kände jag. Jag är ingen springa-människa, mer inlines-människa ;-) och det är ju inte samma muskler man använder.
Det är faktiskt riktigt trevligt att vara en löparmänniska. Fungerar (till skillnad från inlines) även när det är grus på alfalten.
Håller med. Det var faktiskt riktigt roligt att till en början ta det lugnt men att sen dra på lite mer mot slutet och lätt springa om en massa trötta människor.
Det är bara att hålla i med löpningen så springer du Grabbhalvan nästa år.