Fr�n ensamhet till gemenskap

Under lumpentiden hade jag st�ndig s�ndags�ngest. Dagen d� v�skan packades och det var dags att �ka tillbaka till regementet. Ist�llet f�r att vakna bredvid den d�rvarande flickv�nnen var det rev�lj och uppst�llning. Lika sk�nt som det var att komma hem p� fredagar, lika jobbigt var det att �ka p� s�ndagar.

Jag hade fredags�ngest i helgen. �ngest �r egentligen fel ord, eftersom det bara �r jag som har en v�l utvecklad f�rm�ga att tycka synd om mig sj�lv. Somnade stenh�rt i soffan i fredags. Direkt efter jobbet. Vaknade och slumrade om vartannat. L�genheten var m�rk och telefonen tyst. Fredagkv�ll och helt ensam. Tyst. Helt ointressant f�r omv�rlden. Bortgl�md av kompisarna. Nu lade jag inte tv� fingrar i kors sj�lv s� jag f�r, s�klart, skylla mig sj�lv att jag var ensam. Vilket jag i och f�r sig ville. Men lite eftertraktad vill jag k�nna mig. Ju.

Om fredagen var ensam och tyst var l�rdagen totalt tv�rt om.

Publicerat av Christian Åhs Grevsjö

Christian är livsstilstriathlet och pappa. Bor i Jönköping med två döttrar som han överöser med kärlek. Bloggen är vardagsglimtar från 1999; nu med fokus på diabetes typ 1.

Delta i diskussionen

2 kommentarer

  1. Fredag igen. Och ensamhetsk�nslan kommer smygande vid sextiden. Eller om det �r saknad.

    Jag g�r bort till min excellenta v�nner Karin ochet Pelle. Mer g�stfrihet fr�n man leta efter.

Lämna en kommentar

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.