Distans

Jag var ute och sprang i går. Sex kilometer på leriga och blöta skogsstigar. Jag behövde det. Det har surrat i huvudet hela helgen. Och gör det fortfarande. Tillsammans med en ihängande trötthet som jag kommer få leva med ett tag.

Löpning har blivit min lisa för själen. Det trodde jag inte när jag började springa regelbundet. Nu är det nödvändigt för att jag ska mår bra. Både fysiskt och psykiskt. Nu när vintern är i antågande är det bara att klä på sig. Kontrasten mot sommarens svettiga kvällar är stor. Men det är lika underbart att springa nu.

Och så längtar jag efter snön. Inte bara för snöänglarna, ljudet av skor mot kramsnön, känslan när flingorna smälter mot nacken utan även för skidåkningen. Jag kan fortfarande inte valla, tekniken är mer än bristfällig och magmusklerna behöver tränas för att orka. Men ändå längtar jag lite.

Öppet Spår 2006. Kanske.

Shoppingturen med Gravida Kompisen i lördags hjälpte till att släppa tankarna. Hon hittade ett par stövlar – till slut – och jag fick prata och insåg att en ny jacka vore behövligt. Och en cardigan. Och en mössa. Och ett par nya skor. Vi somnade i deras soffar alla tre på kvällen. Hon, hennes man och jag. Runt 22 smög jag ut. De sov och jag lämnade ett ”tack för maten” via sms.

Gick i det snöblandade regnet. Undrade om det var rätt beslut. Det gör jag fortfarande. Ena studen känns det rätt, även om det är jobbigt. Andra stunder känns det fel.

Men. Jag tror det löser sig. Eller är det bara ett naivt hopp?

Publicerat av

Christian Åhs Grevsjö

Christian är livsstilstriathlet och pappa. Bor i Jönköping med två döttrar som han överöser med kärlek. Bloggen är vardagsglimtar från 1999; nu med fokus på diabetes typ 1.

Kommentera gärna!