Hedersmord – även ett svenskt kulturarv?

Varje gång hedersmord hamnar på löpsedlarna känns det som att häxjakten på blattarna börjar. De är barbariska jävlar och att vi har gränserna öppna är ett mysterium. Visst är det avskyvärt, inte kan någon säga annat, men var finns upprördheten när en blekfet svensk man spöar på sin kvinna för att hon varit otrogen eller på något annat sätt trotsat sin man?

Fortsätt läsa Hedersmord – även ett svenskt kulturarv?

Nyckeln till det inre

– Du pratar aldrig om din pappa. Vi låg nakna. Hon på mage och jag på sidan, vänd mot henne. Mitt hand smekte över hennes rumpa. Hennes hud reagerade vid beröringen. Gåshud. Jag log. Precis där rumpan mötte ryggen fanns två små gropar i hennes hud. En på varje sida av ryggraden. Mina fingrar stannade alltid upp, precis där, när jag smekte henne över ryggen.

Fortsätt läsa Nyckeln till det inre

Det var morfar som var Tomten

Hela december var en lång härlig väntan. Inte efter att höra julevangeliet utan ho-hoandet från gubben i rött med låtsasskägg. Hade önskningarna hörsammats? Exakt hur många av sakerna på önskelistan låg under granen. Och hur många var – Gud förbjude – mjuka paket.

Kvällen innan satt mamma och pappa i köket och slog in klapparna. Det var strikta förhållningsregler och jag vågade inte ens tänka tanken på att närma mig köket. Ljudet av saxen som klippte upp papper och lukten från lacktången som smältes mot ljuset.

Under mellandagarna spanade man in kompisarnas julklappar: spelade, lekte, jämförde, skröt och blev avundsjuk. Och emellanåt åkte man Snowracer.

För då var julen vit.

Magin över julen är borta. Inte för att jag känner att jag borde bli exalterad över julaftons morgon, nervös över att behöva sitta i Tomtens knä bara för att pappa skulle fota eller längtan efter Kalle Anka. Men visst ska det vara en speciell känsla, just på julafton?

Julen har blivit en en högtid av nostalgi. En högtid av minnen. Om jag får egna barn, kommer jag plocka fram en lackstång, en broderad adventskalender med en godisbit per dag, för att återskapa min barndoms jular för mina barn?

Antagligen. I jakten på att hitta känslan.

Drömmen om det svarta bältet

Drömmen om det svarta bältet har nog de flesta unga killar haft. Att med kraft förgöra sin motståndare. En hoppspark och ett par sjysta slag. Den drömmen är sedan länge borta och kvar finns en fascination. Att det inte krävs styrka, kraft eller att målet behöver vara att vinna. Att det istället handlar om att bjuda upp till dans.

Inom aikidon finns ingen tävling. Ingen konflikt. Bara samarbete om att utvecklas långt förbi det man inte trodde var möjligt att göra med sin egna kropp första gången foten sattes på mattan. Anfallets kraft leds tillbaka och anfallet tar slut där det började, som om ingenting hade hänt.

Det förhållningssättet har påverkat mig. Att jag inte ska vinna, utan samarbeta för att nå ännu längre. Att ta med in i projektet på jobbet. Eller i förhållandet. Det handlar inte om att jag ha rätt, att min åsikt ska vinna. Det handlar om att lyssna och förstå varandra. Och gemensamt komma framåt.

Visst är det svårt, jag vill gärna ha rätt. Men ödmjukheten har blivit större.

Aikido handlar också om tillit. Att jag litar på att min partner inte kastar mig in i väggen, bryter min handled eller vad det nu må vara. Utan den tilliten kommer jag aldrig att våga bli kastad. Att göra attacken med kraft. Utan tilliten till andra människor kommer jag aldrig tillåta mig att visa känslor. Fasad som försöker säger att ensam är stark sopar misstagen under mattan i hopp om att ingen ser.

Det är inte fel att misslyckas med en teknik. Eller att göra ett halvtaskigt fall. Vi får hjälp att bli bättre. Det är inte fel att misslyckas även utanför mattan, men där är det inte ofta någon säger att det var ett bra försök, låt oss träna tillsammans för att bli bättre. Jag önskar att jag kan vara den som sträcker fram handen och erbjuder mig att träna tillsammans.

För att vi båda ska nå längre.

Detta var mitt inlägg i Blogstafetten på ämnet ”Hur kan det påverka en person i vardagen att träna japansk krigskonst?” som jag fick av Annika Bryn. Jag skickar pinnen vidare till M med ämnet ”På vilket sätt ger shopping tillfredsställelse för dig?”

Grattis på födelsedagen pappa

Under flera år kunde jag minnas doften. Doften av hans rakvatten blandat med doften av skinn från hans jacka. Jag höll fast vid det. Hur han doftade när han pussade mig på kinden – där jag låg i min säng – och sa att vi ses om några dagar.

Mamma satt i vardagsrummet och rökte. I sällskap av grannfrun. Jag låg i min säng och bad. Med händerna krampaktigt knäppta och tårarna rinnande nerför kinderna. ”Om det finns en gud så låter han honom vakna”, minns jag hon sa till mamma. ”För barnens skull”.

Han vaknade aldrig. Jag var 13 år.

Men vi sågs igen. Varje natt när jag somnade så fanns han där. Levande. Verklig. Nära. Vi visste det båda två i drömmen. Att han var död och det var bara där, i drömmen, han kunde vara. Det var där allt var som vanligt.

Vi ses inte längre. Han har sedan länge slutat besöka mig när jag sover. Jag minns inte längre hur han doftade. Ibland är jag rädd för att minnet av honom kommer att tyna bort helt och hållet. Att det kommer att gå så lång tid mellan gångerna som jag tänker på honom att det kommer att vara som han aldrig funnits.

Var vid hans grav i dag. Tände ett ljus. Jag är 27 nu. Han skulle blivit 75.