In du går här blek och naken – ut du kommer pigg och vaken

Att springa ut, naken, och rulla sig i snön är skönare än det låter. Och ser ut. Varm och rykande direkt från bastun. Det känns inte kallt, ingen chock. Bara skönt. Belöningen väntar där inne; het bastu och kall öl. Värt varenda sekund. Jag har aldrig sett mig själv som en bastubadare och förvånar mig lite att jag uppskattar det så mycket nu.

Söndagar var alltid bastudag hemma hos oss när jag växte upp. Och tedag. Ingen i vår familj är tedrickare, men av någon anledning skulle det vara te till kvällsmaten på söndagar. Te och mammas hembakta bröd. Hon bakar sällan numera och det är bra, för varje gång jag äter hennes bröd, vill jag känna smaken av barndomsminnen. Det får inte bli vardagligt.

Mamma gick alltid ut först. Upp för att koka te. Kvar satt männen. Jag var inte så mycket man jämfört med storebror. Jag började alltid högst upp, men det räckte med en skopa vatten för att jag skulle hoppa till första parkett. Ett par skopor till och jag satt och tryckte på golvet.

Under den gångna helgen öste jag på skopa efter skopa i stugan i Sälen. Sista dagen krönte jag med att svalka mig i snön.

Kanske har jag blivit en riktig bastubadare.

Rubriken kommer från skylten på dörren till min barndoms bastu. Bilden är tagen av Thomas Wanhoff.

Förväntningarnas och kompromissernas högtid

Julafton. Klockan närmar sig 03:00 och jag är hemkommen från en uppesittarkväll. Planen sa att ett pepparkakshus skulle byggas, men vi kom inte längre än att vi tinade den frysta degen. Vi försvann in i trevliga, utmanande och livliga samtal om allt och ingenting. Bröder och nära vänner är en välsignelse.

I min barndom lackade Pappa alltid paketen. Kvällarna innan julafton satt han och mamma i köket. Jag och mina bröder fick inte närma oss, även om hela kroppen sprängdes av nyfikenhet. Hade önskningarna på listan infriats? Bara att skriva den hade var ett äventyr i sig. Granen stod i vardagsrummet och julpynten var alltid samma varje år och hade sina bestämda platser. Det bästa pyntet var figurerna vi satte på kylskåpet.

Jag gillar minnet av julen; förväntan och väntan. Pirret jag kände på förmiddagen innan vi åkte till mormor och morfar. Mamma och pappa klädde sig i något med rött inslag, paketen packades in och jag önskade att Kalle och hans vänner skulle börja lite tidigare.

Det är förväntningarnas högtid. Förväntningar om den perfekta julen; skinkan som är perfekt, barnen som tindrar med ögonen och är lagom skeptisk till tomten och hela släkten samlad som skrattar och dricker glögg. Den julen finns inte. Sänk förväntningarna, acceptera att inte alla är samlade, drick inte för mycket glögg och kompromissa lite med släktingen som du inte drar riktigt jämt med.

Snart är det över.

Bröllopstalet

Jag hittade stolpar till ett bröllopstal när jag rensade i mitt digitala anteckningsblock. Jag skrev klart det. Det var tänkt till en vän som gifte sig första helgen i advent förra året. Jag var där, men höll inget tal. Så här kommer det, fyra månader för sent.

Du går gärna använda detta talet när du ska gå på bröllop. Eller bygga vidare på det. Det vore roligt att höra om du gjort det, lämna en kommentar.


Kära Brudpar.
Övriga gäster.

Det kommer hagla visdomsord och gratulationer över er i dag. Välförtjänt naturligtvis. Talen kommer att innehålla tips, förmaningar och en och annan avslöjande pinsamhet om ert förflutna. Själv vill jag påminna er om de små triviala händelserna i vardagen som ni bör uppmärksamma och älska. Saker jag, som kronisk singel, avundas er. (håll för skratt)

Kramen. Ni vet, den där tillsynes obetydliga kramen i hallen efter en lång dag på jobbet. Väskan släpps på golvet, ett leende möter upp och frågar hur du haft det samtidigt som du får armarna runt dig innan du hunnit ta av dig jackan. Ja, någon som finns där och väntar när du kommer och och fallit ner. Njut av den kramen. Och framför allt: ge den kramen.

Doften. Ni vet, den där doften från din älskade när ni om vartannat lutar huvudet mot den andres axel i tv-soffan, medan fredagsfilmen flimrar förbi. Den där doften som finns kvar på kudden när den andre har gått upp. Njut av den doften.

Beröringen. Ni vet, den där beröringen när handen möter din på promenaden. Den där sakta smekningen över kinden när du håller på att somna till den där filmen. Beröringen som ni tar för givet. Glöm inte bort den. Och sluta aldrig att röra och beröra varandra.

Känslan. Ni vet, den där känslan som infann sig när ni insåg att känslorna fanns där för varandra. Första gången ni kom på er att sitta med ett fånigt leende. När hösten kommer och tiden gått för fort, när allt känns på rutin. Blunda då. Förnim den gången, den känslan ni kände då.

Det är de små simpla tingen som gör livet värt att leva.

Mina vänner. Höj era glas och tillsammans med mig i en skål för brudparet.

Sårbar, naken och mänsklig

Hon sov. Jämfört med andetagen när han sov, var hennes i det närmaste ohörbara. Som en fjärils vingslag tog de henne varsamt genom natten. Han såg på henne; de långa, bruna lockarna flöt ut över kudden där hon låg, spretande som en sjöstjärna, i hans säng.

Hon hade berört honom. Han hade försökt att värja sig, utan att lyckas. Murarna han omsorgsfullt byggt runt sina känslor hade hon – sten för sten – rivit ner. Han kunde inte minnas när hon fick tag i första, eller om det till och med varit han som givit henne den. Hon hade berört honom. Fått honom att släppa på garden. Slappna av.

Var det klokt?

Garden var sänkt, muren raserad och han var själsligt lika sårbar och naken som kroppsligen där han låg. Hon rörde på sig i sömnen. Vände sig på sidan och drog upp täcket till hakan. Han log, kröp intill henne och la armen om henne. Hon svarade med att ta hans hand.

Ja, det var klokt. Hur det än skulle sluta var han tacksam. Även om murarna återigen varsamt skulle byggas, gick de att rasera. Hon hade gjort det. Han tryckte sig emot henne, drog in dofterna från hennes hår, och lät tankarna vandra iväg. Han log igen.

Han var mänsklig.

”Well you done me – and you bet I felt it”

Det regnar. I huvudet samsas jobbtankar med privata diton. Jag lyssnar på Jason Mraz, dricker kaffe och formulerar ett mejl till kollegan och en bloggpostning under arbetstiteln Jag har lovat mormor. Att formulera sig i jobbet är ibland en balansgång. Så även i bloggen. Om jag skriver om resan till Halmstad en regnig midsommar – innan jag var myndig – som slutade i att jag var snorfull och inte riktigt minns någonting. Ringer mamma och ger mig en retroaktiv reprimand då?
Fortsätt läsa ”Well you done me – and you bet I felt it”

Rådjursögon och smörtaxar

Jag vaknade till med ett ryck. Handen jag hade vilat huvudet mot sov och jag kände hur dreglet rann längs kinden som hade märken efter knogarna jag nyss använt som huvudkudde. Ljuset trängde genom de grumliga linserna och jag blinkade för att få bort bilden av muterade smörtaxar på väg ut ur min skärm för att får sig ett skrovmål.

Fortsätt läsa Rådjursögon och smörtaxar