Fars dag

När jag var en tvähand hög gillade jag att smyga in till mina föräldras säng på morgonkvisten på lördagar och söndagar. Fråga om jag fick sova där och sedan bli omsvept av värme och trygghet. Kura ihop sig nära pappa och trassla in mina händer och fötter på omöjliga sätt runt honom.

Treochetthalvåringen kommer ibland. Lägger sig tätt intill och säger “mysa” och trasslar sedan in sig i mig. Hon somnar om och jag ligger där och tittar på henne, smeker hennes pannan och slås av insikten att jag är hennes värme och trygghet.

I dag är det fars dag. Jag sitter ensam i köket i ett tomt hus och väntar på att kaffet ska rinna ner. Jag tänker på min pappa och på mina barn. Känslorna väller upp och jag börjar gråta i en kombination av sakad och kärlek. Av minnen och nuet.

Om några timmar är dom hemma, — familjen — ska jag torka tårna, krama dom alla och säga hur mycket jag älskar dom.

Nu har kaffet runnit ner.

Min dotters underbara skratt

Hon har börjat skratta allt mer min dotter. Från att bara ha haft ett skratt kan hon numera växla upp ytterligare en nivå när hon något blir extra roligt. Ni vet det där skrattet om kittlar i magen. Så du blir kissenödig och du till slut får kramp i magen. Precis ett sådant har hon fått nu. Och det är helt underbart att höra.

Än så länge är det bara hennes mamma som kan locka fram det. Det är hon som är den roligaste av oss två. Jag får både skratt och leenden, men att få henne så exalterad att det bubblar av skratt klarar jag inte av hur mycket jag än gör mig till och försöker.

Men… snart är det jag som är hemma på heltid och då ska vi skratta så vi kissar ner oss. Båda två.

En hyllning till Mamman

Familjen sover bredvid mig. Min dotter fann precis ro på filten och Mamman somnade efter amningen. Jag blir tårögd av blotta tanken på att de är min familj. Jag är mer lyckligt lottad än jag någonsin kommer att förstå. Jag skulle kunna skriva mycket om mina upplevelser (och det ska jag), publicera söta bilder på tösen och låta stoltheten bubbla (och det ska jag) men först måste jag hylla den som hyllas bör.

Mamman.
Fortsätt läsa En hyllning till Mamman

In du går här blek och naken – ut du kommer pigg och vaken

Att springa ut, naken, och rulla sig i snön är skönare än det låter. Och ser ut. Varm och rykande direkt från bastun. Det känns inte kallt, ingen chock. Bara skönt. Belöningen väntar där inne; het bastu och kall öl. Värt varenda sekund. Jag har aldrig sett mig själv som en bastubadare och förvånar mig lite att jag uppskattar det så mycket nu. Fortsätt läsa In du går här blek och naken – ut du kommer pigg och vaken

Förväntningarnas och kompromissernas högtid

Julafton. Klockan närmar sig 03:00 och jag är hemkommen från en uppesittarkväll. Planen sa att ett pepparkakshus skulle byggas, men vi kom inte längre än att vi tinade den frysta degen. Vi försvann in i trevliga, utmanande och livliga samtal om allt och ingenting. Bröder och nära vänner är en välsignelse.

I min barndom lackade Pappa alltid paketen. Kvällarna innan julafton satt han och mamma i köket. Jag och mina bröder fick inte närma oss, även om hela kroppen sprängdes av nyfikenhet. Hade önskningarna på listan infriats? Bara att skriva den hade var ett äventyr i sig. Granen stod i vardagsrummet och julpynten var alltid samma varje år och hade sina bestämda platser. Det bästa pyntet var figurerna vi satte på kylskåpet.

Jag gillar minnet av julen; förväntan och väntan. Pirret jag kände på förmiddagen innan vi åkte till mormor och morfar. Mamma och pappa klädde sig i något med rött inslag, paketen packades in och jag önskade att Kalle och hans vänner skulle börja lite tidigare.

Det är förväntningarnas högtid. Förväntningar om den perfekta julen; skinkan som är perfekt, barnen som tindrar med ögonen och är lagom skeptisk till tomten och hela släkten samlad som skrattar och dricker glögg. Den julen finns inte. Sänk förväntningarna, acceptera att inte alla är samlade, drick inte för mycket glögg och kompromissa lite med släktingen som du inte drar riktigt jämt med.

Snart är det över.

Bröllopstalet

Du går gärna använda detta talet när du ska gå på bröllop. Eller bygga vidare på det. Det vore roligt att höra om du gjort det, lämna en kommentar.

Jag hittade stolpar till ett bröllopstal när jag rensade i mitt digitala anteckningsblock. Jag skrev klart det. Det var tänkt till en vän som gifte sig första helgen i advent förra året. Jag var där, men höll inget tal. Så här kommer det, fyra månader för sent.


Kära Brudpar.
Övriga gäster.

Det kommer hagla visdomsord och gratulationer över er i dag. Välförtjänt naturligtvis. Talen kommer att innehålla tips, förmaningar och en och annan avslöjande pinsamhet om ert förflutna. Själv vill jag påminna er om de små triviala händelserna i vardagen som ni bör uppmärksamma och älska. Saker jag, som kronisk singel, avundas er. (håll för skratt)

Kramen. Ni vet, den där tillsynes obetydliga kramen i hallen efter en lång dag på jobbet. Väskan släpps på golvet, ett leende möter upp och frågar hur du haft det samtidigt som du får armarna runt dig innan du hunnit ta av dig jackan. Ja, någon som finns där och väntar när du kommer och och fallit ner. Njut av den kramen. Och framför allt: ge den kramen.

Doften. Ni vet, den där doften från din älskade när ni om vartannat lutar huvudet mot den andres axel i tv-soffan, medan fredagsfilmen flimrar förbi. Den där doften som finns kvar på kudden när den andre har gått upp. Njut av den doften.

Beröringen. Ni vet, den där beröringen när handen möter din på promenaden. Den där sakta smekningen över kinden när du håller på att somna till den där filmen. Beröringen som ni tar för givet. Glöm inte bort den. Och sluta aldrig att röra och beröra varandra.

Känslan. Ni vet, den där känslan som infann sig när ni insåg att känslorna fanns där för varandra. Första gången ni kom på er att sitta med ett fånigt leende. När hösten kommer och tiden gått för fort, när allt känns på rutin. Blunda då. Förnim den gången, den känslan ni kände då.

Det är de små simpla tingen som gör livet värt att leva.

Mina vänner. Höj era glas och tillsammans med mig i en skål för brudparet.

Sårbar, naken och mänsklig

Hon sov. Jämfört med andetagen när han sov, var hennes i det närmaste ohörbara. Som en fjärils vingslag tog de henne varsamt genom natten. Han såg på henne; de långa, bruna lockarna flöt ut över kudden där hon låg, spretande som en sjöstjärna, i hans säng.

Hon hade berört honom. Han hade försökt att värja sig, utan att lyckas. Murarna han omsorgsfullt byggt runt sina känslor hade hon – sten för sten – rivit ner. Han kunde inte minnas när hon fick tag i första, eller om det till och med varit han som givit henne den. Hon hade berört honom. Fått honom att släppa på garden. Slappna av.

Var det klokt?

Garden var sänkt, muren raserad och han var själsligt lika sårbar och naken som kroppsligen där han låg. Hon rörde på sig i sömnen. Vände sig på sidan och drog upp täcket till hakan. Han log, kröp intill henne och la armen om henne. Hon svarade med att ta hans hand.

Ja, det var klokt. Hur det än skulle sluta var han tacksam. Även om murarna återigen varsamt skulle byggas, gick de att rasera. Hon hade gjort det. Han tryckte sig emot henne, drog in dofterna från hennes hår, och lät tankarna vandra iväg. Han log igen.

Han var mänsklig.

”Well you done me – and you bet I felt it”

Det regnar. I huvudet samsas jobbtankar med privata diton. Jag lyssnar på Jason Mraz, dricker kaffe och formulerar ett mejl till kollegan och en bloggpostning under arbetstiteln Jag har lovat mormor. Att formulera sig i jobbet är ibland en balansgång. Så även i bloggen. Om jag skriver om resan till Halmstad en regnig midsommar – innan jag var myndig – som slutade i att jag var snorfull och inte riktigt minns någonting. Ringer mamma och ger mig en retroaktiv reprimand då?
Fortsätt läsa ”Well you done me – and you bet I felt it”

Rådjursögon och smörtaxar

Jag vaknade till med ett ryck. Handen jag hade vilat huvudet mot sov och jag kände hur dreglet rann längs kinden som hade märken efter knogarna jag nyss använt som huvudkudde. Ljuset trängde genom de grumliga linserna och jag blinkade för att få bort bilden av muterade smörtaxar på väg ut ur min skärm för att får sig ett skrovmål.

Fortsätt läsa Rådjursögon och smörtaxar

Hedersmord – även ett svenskt kulturarv?

Varje gång hedersmord hamnar på löpsedlarna känns det som att häxjakten på blattarna börjar. De är barbariska jävlar och att vi har gränserna öppna är ett mysterium. Visst är det avskyvärt, inte kan någon säga annat, men var finns upprördheten när en blekfet svensk man spöar på sin kvinna för att hon varit otrogen eller på något annat sätt trotsat sin man?

Fortsätt läsa Hedersmord – även ett svenskt kulturarv?