Nya rutiner

Att vara ensamstående förälder innebär att ta ansvar inom alla områden. I en tvåsamhet blir uppgifterna snabbt uppdelade och rutinerna sätter sig. Det finns någon som avlastar, är ett stöd i vardagsbesluten och lyfter upp dig när du inte riktigt orkar.

Nu står jag där ensam. Både jag och barnen försöker hitta hem i det nya. Under två år var i ensamna tre dagar i veckan och då hade vi speciella mamma är inte hemmar-rutiner. Nu försöker vi sakta hitta hem i vad som är våra familje-rutiner när barnen är hemma hos mig.

Tidigare, när jag och barnen var ensamna, åt de alltid vid köksön med en iPad. Det var ”belöningen” för att mamma var borta på jobb. Vi åt alltid pasta cabonara en av de dagarna och de sov alltid bredvid mig i sängen.

Sakta är vi tillbaka vid köksbordet och äter tillsammans. Barnen har kvar sina platser och jag sitter på ena kortsidan för att sitta brevid båda. Det är viktigt att det blir rättvist. Någon av barnen dukar allltid om de inte är djupt inne i en lek och jag inte har hjärta att störa. Efter maten ställer de in i diskmaskinen, vilket de aldrig har gjort tidigare. Nya förutsättningar är bra tillfälle att införa nya rutiner utan att få protester.

Sakta har vi också lämnat att sova i bredvid pappa, även om vi såklart gör avsteg från det också. Om de själva får välja, sover de varje natt i min säng. Om sanningen ska fram har jag ingenting emot det.

Nya rutiner.
Men pasta cabonaran är kvar.

 

Liket lever inför Göteborgsvarvet

Jag är stel i benen idag. Inte så konstigt när ett tänkt långpass på runt 15 kilometer blev en halvmara tillsammans med Daniel. Jag har knappt sprungit längre än 10 kilometer de få löppass jag har gjort. Göteborgsvarvet närmar sig fort och löppassen har varit få. Att jag ska springa en halvmara om två veckor är kanske bara dumt.

Vi sprang andra hälften av banan för Jönköping Marathon, som jag också av någon konstig anledning är anmäld till, och den är inte att leka med. Den är långt ifrån platt och benen fick bekänna färg. Lite känning i mitt opererade knä och en rejält svacka runt 18 kilometer. Men på något sätt glädjande att jag höll sträckan ut.

Karta över löppasset
Tryck på bilden för större version.

Göteborgsvarvet är helt utan tidsmål. Det blir ett träningspass inför Jönköping Marathon som är träning inför Lidingöloppet. Kanske att jag sätter upp ett tidsmål för Lidingöloppet, men antagligen inte. Hela återkomsten handlar om att ha roligt från start till mål med en kropp som håller.

Den oändliga tröttheten

Att vara trött en period är inget konstigt. Inte om du ser slutet. Ljuset i tunneln. Snart är bygget – projektet – leveransen – flytten klar och du kan slappna av. Vila innan det är dags för nästa sak.

Jag ser inget slut.

Linnea typ-1 diabetes kommer inte försvinna. I går hög, i dag låg. Nätterna blir ett töcken tills klockan ringer. Det är alldeles för få nätter där blodsockret håller sig i schack just nu.

Känslorna sätter sig utanpå kroppen. Att hålla humöret på rätt sida anständigheten är en ansträngning varje morgon när två ungar ska väckas, ta blodsocker, smörjas med salvor, baxa igenom morgontoaletten och lämna till barnomsorg samtidigt som de tävlar, bråkar och retar sig igenom varje minut.

Ibland är jag så kort i tonen mot personalen när jag hämtar barnen att jag skäms efteråt. Men just där och då – efter en natt utan sömn – vill jag bara hämta, klara av simskolan, få i dom en okej spagetti carbonara och lotsa dom igenom kvällstoaletten. Utan att någon av oss tappar humöret och få landa i soffan och bara titta rakt in i TVn utan att bry mig om vad jag ser på.

Då dippar blodsockret och vi äter äter fet yoghurt med smak av passionsfrukt i sängen, går upp och borstar tänderna innan jag stoppar om igen. Ligger kvar och väntar på att blodsockret ska stiga. Funderar på om jag ska justera något på pumpen eller låta bli innan jag går ner och tar hand om disken. Tänk om jag kunde få blodsockret att hålla sig i schack i natt.

Det finns inget slut. Det finns inget ljus i tunneln. Bara en mörk vägg som det gäller att undvika att gå in i.

Fars dag

När jag var en tvähand hög gillade jag att smyga in till mina föräldras säng på morgonkvisten på lördagar och söndagar. Fråga om jag fick sova där och sedan bli omsvept av värme och trygghet. Kura ihop sig nära pappa och trassla in mina händer och fötter på omöjliga sätt runt honom.

Treochetthalvåringen kommer ibland. Lägger sig tätt intill och säger “mysa” och trasslar sedan in sig i mig. Hon somnar om och jag ligger där och tittar på henne, smeker hennes pannan och slås av insikten att jag är hennes värme och trygghet.

I dag är det fars dag. Jag sitter ensam i köket i ett tomt hus och väntar på att kaffet ska rinna ner. Jag tänker på min pappa och på mina barn. Känslorna väller upp och jag börjar gråta i en kombination av sakad och kärlek. Av minnen och nuet.

Om några timmar är dom hemma, — familjen — ska jag torka tårna, krama dom alla och säga hur mycket jag älskar dom.

Nu har kaffet runnit ner.

Min dotters underbara skratt

Hon har börjat skratta allt mer min dotter. Från att bara ha haft ett skratt kan hon numera växla upp ytterligare en nivå när hon något blir extra roligt. Ni vet det där skrattet om kittlar i magen. Så du blir kissenödig och du till slut får kramp i magen. Precis ett sådant har hon fått nu. Och det är helt underbart att höra.

Än så länge är det bara hennes mamma som kan locka fram det. Det är hon som är den roligaste av oss två. Jag får både skratt och leenden, men att få henne så exalterad att det bubblar av skratt klarar jag inte av hur mycket jag än gör mig till och försöker.

Men… snart är det jag som är hemma på heltid och då ska vi skratta så vi kissar ner oss. Båda två.

En hyllning till Mamman

Familjen sover bredvid mig. Min dotter fann precis ro på filten och Mamman somnade efter amningen. Jag blir tårögd av blotta tanken på att de är min familj. Jag är mer lyckligt lottad än jag någonsin kommer att förstå. Jag skulle kunna skriva mycket om mina upplevelser (och det ska jag), publicera söta bilder på tösen och låta stoltheten bubbla (och det ska jag) men först måste jag hylla den som hyllas bör.

Mamman.

Under nio månader ställde hon sin kropp till förfogande för att ett liv skulle kunna bli till, växa och utvecklas. Jag fanns bredvid, såg magen växa och kunde känna sparkarna mot handen och le. Hon kände sparkarna mot revbenen och urinblåsan med ett ständigt kissande som följd. Jag hade min frihet kvar, hon blev allt mer orörlig och med halsbränna på köpet. Att få bära sitt barn är – gissar jag – en mirakulös upplevelse av glädje som inte går att beskriva men den har sina uppoffringar.

Jag klippte navelsträngen medan hon syddes ihop. Jag gick runt och bar och gullade med den nyfödda när hon inte kunde resa sig själv i sängen. Jag låg och sov hemma, när hon ammade natten igenom. Hennes kropp återhämtar sig genom magsmärtor, ryggsmärtor, hormonsvängningar och jag vet inte vad samtidigt som brösten växer, gör ont, läcker och har en ständigt knackade kund. Dag som natt.

Jag sköter disk, tvätt, städning, byter blöjor och fixar annan markservice. Det är bra så, men det är ingenting jämfört med att osjälviskt ställa sin kropp till förfogande för sitt barn. Dygnet runt.

Hon säger att det är värt det. Alla gånger. Men hon säger också att det är tröttande, påfrestande och jobbigt. Jag kan inte förstå hur hon känner det men jag försöker göra allt jag kan för att underlätta för henne.

Det är hon som som ser till att min dotter har det hon behöver. Och jag älskar henne för det.

Hon är min hjältinna.