En hyllning till Mamman

Familjen sover bredvid mig. Min dotter fann precis ro på filten och Mamman somnade efter amningen. Jag blir tårögd av blotta tanken på att de är min familj. Jag är mer lyckligt lottad än jag någonsin kommer att förstå. Jag skulle kunna skriva mycket om mina upplevelser (och det ska jag), publicera söta bilder på tösen och låta stoltheten bubbla (och det ska jag) men först måste jag hylla den som hyllas bör.

Mamman.

Under nio månader ställde hon sin kropp till förfogande för att ett liv skulle kunna bli till, växa och utvecklas. Jag fanns bredvid, såg magen växa och kunde känna sparkarna mot handen och le. Hon kände sparkarna mot revbenen och urinblåsan med ett ständigt kissande som följd. Jag hade min frihet kvar, hon blev allt mer orörlig och med halsbränna på köpet. Att få bära sitt barn är – gissar jag – en mirakulös upplevelse av glädje som inte går att beskriva men den har sina uppoffringar.

Jag klippte navelsträngen medan hon syddes ihop. Jag gick runt och bar och gullade med den nyfödda när hon inte kunde resa sig själv i sängen. Jag låg och sov hemma, när hon ammade natten igenom. Hennes kropp återhämtar sig genom magsmärtor, ryggsmärtor, hormonsvängningar och jag vet inte vad samtidigt som brösten växer, gör ont, läcker och har en ständigt knackade kund. Dag som natt.

Jag sköter disk, tvätt, städning, byter blöjor och fixar annan markservice. Det är bra så, men det är ingenting jämfört med att osjälviskt ställa sin kropp till förfogande för sitt barn. Dygnet runt.

Hon säger att det är värt det. Alla gånger. Men hon säger också att det är tröttande, påfrestande och jobbigt. Jag kan inte förstå hur hon känner det men jag försöker göra allt jag kan för att underlätta för henne.

Det är hon som som ser till att min dotter har det hon behöver. Och jag älskar henne för det.

Hon är min hjältinna.

In du går här blek och naken – ut du kommer pigg och vaken

Att springa ut, naken, och rulla sig i snön är skönare än det låter. Och ser ut. Varm och rykande direkt från bastun. Det känns inte kallt, ingen chock. Bara skönt. Belöningen väntar där inne; het bastu och kall öl. Värt varenda sekund. Jag har aldrig sett mig själv som en bastubadare och förvånar mig lite att jag uppskattar det så mycket nu.

Söndagar var alltid bastudag hemma hos oss när jag växte upp. Och tedag. Ingen i vår familj är tedrickare, men av någon anledning skulle det vara te till kvällsmaten på söndagar. Te och mammas hembakta bröd. Hon bakar sällan numera och det är bra, för varje gång jag äter hennes bröd, vill jag känna smaken av barndomsminnen. Det får inte bli vardagligt.

Mamma gick alltid ut först. Upp för att koka te. Kvar satt männen. Jag var inte så mycket man jämfört med storebror. Jag började alltid högst upp, men det räckte med en skopa vatten för att jag skulle hoppa till första parkett. Ett par skopor till och jag satt och tryckte på golvet.

Under den gångna helgen öste jag på skopa efter skopa i stugan i Sälen. Sista dagen krönte jag med att svalka mig i snön.

Kanske har jag blivit en riktig bastubadare.

Rubriken kommer från skylten på dörren till min barndoms bastu. Bilden är tagen av Thomas Wanhoff.