Fars dag

När jag var en tvähand hög gillade jag att smyga in till mina föräldras säng på morgonkvisten på lördagar och söndagar. Fråga om jag fick sova där och sedan bli omsvept av värme och trygghet. Kura ihop sig nära pappa och trassla in mina händer och fötter på omöjliga sätt runt honom.

Treochetthalvåringen kommer ibland. Lägger sig tätt intill och säger “mysa” och trasslar sedan in sig i mig. Hon somnar om och jag ligger där och tittar på henne, smeker hennes pannan och slås av insikten att jag är hennes värme och trygghet.

I dag är det fars dag. Jag sitter ensam i köket i ett tomt hus och väntar på att kaffet ska rinna ner. Jag tänker på min pappa och på mina barn. Känslorna väller upp och jag börjar gråta i en kombination av sakad och kärlek. Av minnen och nuet.

Om några timmar är dom hemma, — familjen — ska jag torka tårna, krama dom alla och säga hur mycket jag älskar dom.

Nu har kaffet runnit ner.

Bröllopstalet

Du går gärna använda detta talet när du ska gå på bröllop. Eller bygga vidare på det. Det vore roligt att höra om du gjort det, lämna en kommentar.

Jag hittade stolpar till ett bröllopstal när jag rensade i mitt digitala anteckningsblock. Jag skrev klart det. Det var tänkt till en vän som gifte sig första helgen i advent förra året. Jag var där, men höll inget tal. Så här kommer det, fyra månader för sent.


Kära Brudpar.
Övriga gäster.

Det kommer hagla visdomsord och gratulationer över er i dag. Välförtjänt naturligtvis. Talen kommer att innehålla tips, förmaningar och en och annan avslöjande pinsamhet om ert förflutna. Själv vill jag påminna er om de små triviala händelserna i vardagen som ni bör uppmärksamma och älska. Saker jag, som kronisk singel, avundas er. (håll för skratt)

Kramen. Ni vet, den där tillsynes obetydliga kramen i hallen efter en lång dag på jobbet. Väskan släpps på golvet, ett leende möter upp och frågar hur du haft det samtidigt som du får armarna runt dig innan du hunnit ta av dig jackan. Ja, någon som finns där och väntar när du kommer och och fallit ner. Njut av den kramen. Och framför allt: ge den kramen.

Doften. Ni vet, den där doften från din älskade när ni om vartannat lutar huvudet mot den andres axel i tv-soffan, medan fredagsfilmen flimrar förbi. Den där doften som finns kvar på kudden när den andre har gått upp. Njut av den doften.

Beröringen. Ni vet, den där beröringen när handen möter din på promenaden. Den där sakta smekningen över kinden när du håller på att somna till den där filmen. Beröringen som ni tar för givet. Glöm inte bort den. Och sluta aldrig att röra och beröra varandra.

Känslan. Ni vet, den där känslan som infann sig när ni insåg att känslorna fanns där för varandra. Första gången ni kom på er att sitta med ett fånigt leende. När hösten kommer och tiden gått för fort, när allt känns på rutin. Blunda då. Förnim den gången, den känslan ni kände då.

Det är de små simpla tingen som gör livet värt att leva.

Mina vänner. Höj era glas och tillsammans med mig i en skål för brudparet.

Sårbar, naken och mänsklig

Hon sov. Jämfört med andetagen när han sov, var hennes i det närmaste ohörbara. Som en fjärils vingslag tog de henne varsamt genom natten. Han såg på henne; de långa, bruna lockarna flöt ut över kudden där hon låg, spretande som en sjöstjärna, i hans säng.

Hon hade berört honom. Han hade försökt att värja sig, utan att lyckas. Murarna han omsorgsfullt byggt runt sina känslor hade hon – sten för sten – rivit ner. Han kunde inte minnas när hon fick tag i första, eller om det till och med varit han som givit henne den. Hon hade berört honom. Fått honom att släppa på garden. Slappna av.

Var det klokt?

Garden var sänkt, muren raserad och han var själsligt lika sårbar och naken som kroppsligen där han låg. Hon rörde på sig i sömnen. Vände sig på sidan och drog upp täcket till hakan. Han log, kröp intill henne och la armen om henne. Hon svarade med att ta hans hand.

Ja, det var klokt. Hur det än skulle sluta var han tacksam. Även om murarna återigen varsamt skulle byggas, gick de att rasera. Hon hade gjort det. Han tryckte sig emot henne, drog in dofterna från hennes hår, och lät tankarna vandra iväg. Han log igen.

Han var mänsklig.

”Well you done me – and you bet I felt it”

Det regnar. I huvudet samsas jobbtankar med privata diton. Jag lyssnar på Jason Mraz, dricker kaffe och formulerar ett mejl till kollegan och en bloggpostning under arbetstiteln Jag har lovat mormor. Att formulera sig i jobbet är ibland en balansgång. Så även i bloggen. Om jag skriver om resan till Halmstad en regnig midsommar – innan jag var myndig – som slutade i att jag var snorfull och inte riktigt minns någonting. Ringer mamma och ger mig en retroaktiv reprimand då?
Fortsätt läsa ”Well you done me – and you bet I felt it”

Rådjursögon och smörtaxar

Jag vaknade till med ett ryck. Handen jag hade vilat huvudet mot sov och jag kände hur dreglet rann längs kinden som hade märken efter knogarna jag nyss använt som huvudkudde. Ljuset trängde genom de grumliga linserna och jag blinkade för att få bort bilden av muterade smörtaxar på väg ut ur min skärm för att får sig ett skrovmål.

Fortsätt läsa Rådjursögon och smörtaxar

Hedersmord – även ett svenskt kulturarv?

Varje gång hedersmord hamnar på löpsedlarna känns det som att häxjakten på blattarna börjar. De är barbariska jävlar och att vi har gränserna öppna är ett mysterium. Visst är det avskyvärt, inte kan någon säga annat, men var finns upprördheten när en blekfet svensk man spöar på sin kvinna för att hon varit otrogen eller på något annat sätt trotsat sin man?

Fortsätt läsa Hedersmord – även ett svenskt kulturarv?

Nyckeln till det inre

– Du pratar aldrig om din pappa. Vi låg nakna. Hon på mage och jag på sidan, vänd mot henne. Mitt hand smekte över hennes rumpa. Hennes hud reagerade vid beröringen. Gåshud. Jag log. Precis där rumpan mötte ryggen fanns två små gropar i hennes hud. En på varje sida av ryggraden. Mina fingrar stannade alltid upp, precis där, när jag smekte henne över ryggen.

Fortsätt läsa Nyckeln till det inre

Drömmen om det svarta bältet

Drömmen om det svarta bältet har nog de flesta unga killar haft. Att med kraft förgöra sin motståndare. En hoppspark och ett par sjysta slag. Den drömmen är sedan länge borta och kvar finns en fascination. Att det inte krävs styrka, kraft eller att målet behöver vara att vinna. Att det istället handlar om att bjuda upp till dans.

Inom aikidon finns ingen tävling. Ingen konflikt. Bara samarbete om att utvecklas långt förbi det man inte trodde var möjligt att göra med sin egna kropp första gången foten sattes på mattan. Anfallets kraft leds tillbaka och anfallet tar slut där det började, som om ingenting hade hänt.

Det förhållningssättet har påverkat mig. Att jag inte ska vinna, utan samarbeta för att nå ännu längre. Att ta med in i projektet på jobbet. Eller i förhållandet. Det handlar inte om att jag ha rätt, att min åsikt ska vinna. Det handlar om att lyssna och förstå varandra. Och gemensamt komma framåt.

Visst är det svårt, jag vill gärna ha rätt. Men ödmjukheten har blivit större.

Aikido handlar också om tillit. Att jag litar på att min partner inte kastar mig in i väggen, bryter min handled eller vad det nu må vara. Utan den tilliten kommer jag aldrig att våga bli kastad. Att göra attacken med kraft. Utan tilliten till andra människor kommer jag aldrig tillåta mig att visa känslor. Fasad som försöker säger att ensam är stark sopar misstagen under mattan i hopp om att ingen ser.

Det är inte fel att misslyckas med en teknik. Eller att göra ett halvtaskigt fall. Vi får hjälp att bli bättre. Det är inte fel att misslyckas även utanför mattan, men där är det inte ofta någon säger att det var ett bra försök, låt oss träna tillsammans för att bli bättre. Jag önskar att jag kan vara den som sträcker fram handen och erbjuder mig att träna tillsammans.

För att vi båda ska nå längre.

Detta var mitt inlägg i Blogstafetten på ämnet ”Hur kan det påverka en person i vardagen att träna japansk krigskonst?” som jag fick av Annika Bryn. Jag skickar pinnen vidare till M med ämnet ”På vilket sätt ger shopping tillfredsställelse för dig?”

Grattis på födelsedagen pappa

Under flera år kunde jag minnas doften. Doften av hans rakvatten blandat med doften av skinn från hans jacka. Jag höll fast vid det. Hur han doftade när han pussade mig på kinden – där jag låg i min säng – och sa att vi ses om några dagar.

Mamma satt i vardagsrummet och rökte. I sällskap av grannfrun. Jag låg i min säng och bad. Med händerna krampaktigt knäppta och tårarna rinnande nerför kinderna. ”Om det finns en gud så låter han honom vakna”, minns jag hon sa till mamma. ”För barnens skull”.

Han vaknade aldrig. Jag var 13 år.

Men vi sågs igen. Varje natt när jag somnade så fanns han där. Levande. Verklig. Nära. Vi visste det båda två i drömmen. Att han var död och det var bara där, i drömmen, han kunde vara. Det var där allt var som vanligt.

Vi ses inte längre. Han har sedan länge slutat besöka mig när jag sover. Jag minns inte längre hur han doftade. Ibland är jag rädd för att minnet av honom kommer att tyna bort helt och hållet. Att det kommer att gå så lång tid mellan gångerna som jag tänker på honom att det kommer att vara som han aldrig funnits.

Var vid hans grav i dag. Tände ett ljus. Jag är 27 nu. Han skulle blivit 75.